Häromdagen var jag på en diskussion hos Clarté (ja, den finns fortfarande) i Solidaritetshuset på Söder (var annars). Ämnet var situationen i Gaza. Svenska Clartéförbundet grundades 1921, samma år som de kinesiska kommunistpartiet grundades i Shanghai. Clartés mål är en socialistisk samhällsordning och dess tidning är ett av Sveriges äldsta socialistiska magasin.

Vi var kanske 30 åhörare (alla pensionärer) och diskussion leddes av en ung 40+ läkare Märit Halmin, engagerad kommunistisk aktivistläkare som hatar regeringen och högern, en 60+ Magnus Walan, senior policyrådgivare på biståndsorganisationen Diakonia (där aktivisten Anna Ardin medverkar) och 70+ Annika Rabo, professor emeritus i socialantropologi samt vid Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer.

Ämnet var situationen i Gaza där Halmin just varit verksam i tre veckor. Hon berättade engagerat hur vidriga förhållanden är i Gaza, med sönderbombade hus, skolor och sjukhus samt hur svårt det är att få basala funktioner som vatten, mat och sjukvård att fungera. Det var absolut inget fel på hennes engagemang, de bilder som når oss i media talar sitt tydliga språk.

I min värld är Clarté vänster om vänster och att all frustration vände sig mot inte bara svenska regeringen utan alla i Sverige till höger om V var förväntat. Vad som inte var förväntat var hatet mot SR och SVT. Där är vi faktiskt överens, men av motsatta skäl. Själv anser jag SR och SVT alltför långt till vänster och på intet sätt objektiva.

Med respekt till att vi tycker olika är det minst sagt problematiskt hur polariserat samhället har blivit, både i Sverige, Västeuropa och USA och det kanske giftigast ämne att diskutera just nu är Gaza-problematiken (och kanske klimatet). Delar av panelen, och flera av deltagarna, var för en en-stats-lösning. Det bor dock uppskattningsvis 2 miljoner i Gazaremsan, 3 miljoner på Västbanken samt en knapp miljon araber i Israel, tillsamman nästan 6 miljoner mot Israels cirka 10 miljoner, varav 9 miljoner judar. Detta gör en eventuell framtida en-stats-lösning – då judarna i framtiden kan bli en minoritet (palestinska kvinnor föder fler barn än israeliska) helt omöjlig ur Israels synvinkel.

Återstår en 2-stats-lösning hur nu denna skulle kunna förverkligas. Enda tänkbara lösning, som jag ser det, vore å ena sidan att terrorgruppen Hamas och Den (genomkorrumperade) Palestinska myndigheten försvann och ersattes av en civil regering och, å andra sidan, premiärministern Netanyahu avgår och de illegala bosättarna på Västbanken stoppas samt att marken de stulit återlämnas.

Ett annat problem är FN:s envisa ståndpunkt att palestinierna fortfarande anses som flyktingar (och även deras avkomma i flera generationer i evinnerliga tider), och har en särskild myndighet för detta UNWRA, som enligt flera uppgifter är infiltrerad av Hamas.

Situationen kommer säkerligen bli allt sämre innan någon lösning kan ske. Enda positiva i denna hopplösa situation är att de omkringliggande arabländerna är hjärtligt

trötta på Hamas, de vill absolut inte få in dem i sina egna länder. Arabstaterna vill ha en lösning på denna konflikt och etablera normala diplomatisk förbindelse med Israel.

Time will tell.