Edward Gibbon var en engelsk sjuttonhundratalstänkare som skrev den ständigt återutgivna klassikern Historien om det romerska rikets nedgång och fall. Han anses vara den förste historiker som närmat sig frågan vetenskapligt i bemärkelsen att han rotade i källor i stället för att nöja sig med att berätta anekdoter.

Undrar just vad Gibbon skulle säga om vår tid. Jag plockade fram den tjocka bibban för att läsa på. Med lite ansträngning kan vem som helst tillämpa Gibbons analys av Roms fall på det svenska tillståndet.

Den stora frågan Gibbon ställde sig var hur Rom, denna enorma, mäktiga och kulturellt högtstående civilisation så lätt kunde undergrävas och förstöras genom barbarernas invasioner.

Här är de viktigaste förklaringarna till romarrikets fall enligt Gibbon.

Felaktig medvetenhet. ”Romarna förstod inte farans omfattning… Bortom Rhen och Donau var Europas och Asiens nordliga länder fulla med tallösa stammar och jägare och herdar, fattiga, svultna och upprörda; djärva i bruket av vapen och otåliga att njuta flitens frukter (’the fruits of industry’) [Om det var frukterna av romarnas flit barbarerna åstundade eller om de hade tänkt söka jobb i Rom för att avnjuta egen lön framgår inte; PEs anmärkning]. Barbarernas värld skakades av krig… Hunnerna, som flydde undan en framgångsrik fiende, ledde marschen mot Väst och floden svällde när andra stammar gradvis anslöt sig.”

Den romerska ”storslagenhetens djupaste fundament” av goda värderingar hade redan tidigare undergrävts. ”Medborgarnas trohet mot varandra och mot staten bekräftades [tidigare; PEs anmärkning] av utbildningssystemet… Äran och dygden var republikens princip, äregiriga medborgare ansträngde sig för att förtjäna triumfens högtidliga berömmelse… de ljumma stridigheterna mellan de sociala klasserna (’patricians and plebeians’) hade så småningom grundat en fast och jämlik konstitutionell balans som förenade folkförsamlingarnas frihet med senatens auktoritet och visdom och den kejserliga magistratens verkställande makt… Republikens vapen, som någon gång förlorade ett slag, men aldrig ett krig, framskred snabbt över Eufrates, Donau, Rhen och över Havet… Men med rikedomen och framgångarna började förruttnelsen att mogna. Förstörelsens orsaker mångdubblades av erövringarnas goda resultat. Sammanbrottets historia är uppenbar, och i stället för att fråga varför romarriket gick under bör man fråga hur det kunde existera så länge… Kejsarna, som var angelägna om sin egen säkerhet och den allmänna ordningen, blev det medel som korrumperade folket genom att förstöra den disciplin som tidigare gjort folket så storslaget både i ledarnas och i fiendernas ögon. De militära regeringarnas kraft försvagades genom släpphänthet.” (Har du hört mig säga något om det hot som hänger över oss här och nu för att vi förlorat våra gamla arbetar- och medelklassvärderingar?)

Outsourcing. Som ett resultat av den allmänna förslappningen, menar Gibbon, hade romarna redan långt före invasionerna blivit tvungna att anlita barbarer som legosoldater, vilket gjorde att många barbarer fått del av romarnas kunskaper och livsstil och därmed kunskaper som sedermera delvis motiverade och möjliggjorde invasionerna (en kunskapsspridning som till viss del påminner om vad den ekonomiska globaliseringen åstadkommit i våra dagar).

Nya, destruktiva ideologier och tänkesätt hade fått genomslag. ”Prästerna predikade framgångsrikt sitt budskap om tålamod och feghet. Samhällets nyttiga dygder motarbetades och de sista resterna av militär anda begravdes i kloster genom att en stor andel av de statliga och privata inkomsterna och rikedomarna ägnades åt välgörenhet och tillbedjan. I stället för att betala löner till soldater slösade man bort pengarna på underhållet av de oanvändbara massor av båda könen som bara kunde prata om gagnet av fattigdom och kyskhet… många kejsares uppmärksamhet vändes från fältlägren till kyrkorna. Munkarnas heliga slöhet omfamnades fromt av en servil och feminiserad tidsålder.” (Jag behöver väl inte påminna om att intellektuella förut blev präster, medan de nuförtiden blir journalister? Eller om de post-modernistiska lärornas totala och skadebringande genomslag i våra skolor och på högre lärosäten?)

Det påstås att hertigen av Gloucester, kung George IIIs bror, inte blev så förtjust när Gibbons bok överlämnades till honom: ”En till djävla tjock, fyrkantig bok! Gör ni inget annat än plitar, plitar, plitar, va, Mr Gibbon?”. Det vore väl ungefär med den inställningen vi svenskar hade mottagit denna text i det osannolika fallet att den hade presenterats för oss.