För mig och många andra som följt Centern och Liberalerna genom åren, framstod det som obegripligt att Demirok respektive Mohamsson valdes till partiledare. Ingen av dem är någon politisk stjärna och deras muslimska bakgrund skulle vara en tröskel att kliva över i vilket parti som helt, utom Nyans. Det är en sak att agera muslimsk röstmagnet i egenskap av minister eller SSU-ordförande, något helt annat att inta partiledarposten.

Så hur tänkte valberedningen? Och hur tänkte partistrategerna? En läsare gav mig ett tips som inte verkar helt osannolikt.

På den tiden Höger var Höger och Vänster var Vänster, fanns även utrymme för mittenpolitik. Men efter Annie Lööfs tolv år i ”den breda mitten” är det få som tar konceptet på allvar. Vi har idag två antagonistiska block som tävlar om makten, men tycker ungefär likadant i de flesta frågor. Mittenpartierna har aldrig känts ”onödigare”.

Varken socialister eller borgare vill lägga sin röst på ett mittenparti. Och dom som inte riktigt bestämt sig (det vill säga mittenpartiernas kärnväljare) kan känna visst obehag när partiledaren är uppkallad efter profeten Mohammed. Trots år av islamisering är islam fortfarande kontroversiellt i politiska sammanhang. Det var till exempel ingen valvinnare för de andra partierna att lyfta fram politiker som Mehmet Kaplan, Abdirizak Waberi, Omar Mustafa eller Jamal El-Haj.

Det islam som omfamnas av C och L är dock av det snällare slaget. Mohamssons profilfråga (förutom att stänga ute SD) är just en ”blågul islam”. Hon vill rensa ut allt som är dåligt med islam. Det vill säga religiös extremism, kvinnoförtryck, hedersvåld och Muslimska brödraskapet. Men behålla det som är bra, exempelvis att fira eid med familjen.

Demirok lyfte under sin tid som centerledare fram begreppet ”kulturell muslim”. Samtidigt som han är varm anhängare av president Erdogans politik i Turkiet är han också medlem i Svenska kyrkan, som han tycker gör ett utmärkt arbete.

Bägge vill avdramatisera islam och göra det till en naturlig del av Sverige. Det Sverige vi alla älskar. Eller som tidningen Bulletin så träffande uttryckte det; ”En dalahäst i slöja”. För oss islamkritiker kan det finnas skäl att påminna om en annan häst, ofta använd som politisk metafor och här besjungen av revykungen Karl Gerhard.

Troligen inser mittenpartiernas innersta krets att slaget är förlorat – på kort sikt. Men om islamiseringen fortskrider och andelen muslimer fortsätter öka, kommer förr eller senare en dag när islam är mainstream. Både i politiken och i vardagslivet. L och C kommer då att framstå som särskilt framsynta, medan partierna som talade om hotet från islam uppfattas som hopplöst bakåtsträvande.

Kanske resonerar man ungefär som tidigare integrationsministern Jens Orback i en intervju 2004, strax efter mordet på filmregissören Theo van Gogh: ”Nån gång kanske vi hamnar i minoritet och försvarar vi dom andras rätt, ja då går vi lite tryggare”.