Det finns en sociologisk tes som jag själv för länge sedan, till min bedrövelse, uppfann men som igår i Argentina förhoppningsvis bevisade sig felaktig. Tesen är att demokratin ständigt är undergångshotad eftersom det alltid finns en majoritet på 51 procent (eller mer) av medborgarna som är sämre ekonomiskt lottade än de övriga 49 procenten (eller mindre) och som därför alltid har anledning att i demokratiska val gadda ihop sig mot minoriteten vilket normalt leder till ekonomiska kriser.

Till denna dystra ekonomiska tes hade jag möjligen blivit inspirerad av den skotske artonhundratalsekonomen Thomas Carlyle som fortfarande är världsberömd för att han kallade nationalekonomin för ”den svårmodiga vetenskapen” eftersom han var pessimist och till skillnad från sin vedersakare Adam Smith aldrig upptäckte några hjälpsamma, osynliga händer som överraskade människorna med oväntade anastrofer (motsats till katastrofer).

Om jag någonsin tvivlat på demokratins inneboende, onda drifter har jag sedan minst ett halvsekel fått tröst av det efterperonistiska Argentinas ständigt pågående nationalekonomiska vanstyre med åtföljande inflation, lågkonjunktur, treskifts sedeltryckning, internationell statlig upplåning med åtföljande misslyckade försök till skuldsanering med mera. I Argentina, det visste man, skulle populistiska politiker lova folket allt inför kommande val för att sedan ägna mandatperioden åt att i samarbete med sina korrupta polare så gott det gick stjäla nationens egendom.

Den nuvarande presidenten Javier Milei valdes för två år sedan på löften att sanera landets ekonomi. I egenskap av excentrisk anarkoliberal ekonom med fem hundar och populistiska böjelser verkade han åtminstone ha teoretiska förutsättningar att vända utvecklingen i Argentina. Han lyckades till och med entusiasmera Donald Trump att stödja honom inför valet igår vilket Trump också gjorde på sitt nydanande sätt, nämligen genom att muta det argentinska folket.

Alla vet att det som regelbundet krossar Argentinas ekonomi är att det saknas internationellt giltiga betalningsmedel. Staten kan trycka lokala pesos men inte amerikanska dollars vilket leder till att de enstaka dollarsedlar som till slut ligger i valutareserven kostar hur många pesos som helst varpå ekonomin stannar. Trump mobiliserade sin utomdiplomatiska fräckhet och lovade Argentinas folk att ge landet 20 miljarder dollar om det röstade fram Milei som vinnare (plus lika mycket till i någon sorts privata lån).

Det fungerade. Milei vann över förväntan med 41 procent av rösterna och fick därmed den tredjedel av mandaten som han behöver för att kontrollera kongressen. 20 miljarder dollar är ungefär 200 miljarder kronor vilket blir lite mer än 4 000 kronor per argentinare (8 000 med de privata lånen). Det är inget försumbart belopp, särskilt inte för ett land vars bnp per capita ligger på en fjärdedel av Sveriges.

Om jag vore argentinare skulle jag nog låta mig påverkas. Visserligen skulle jag inte hoppas på att de fyra till åtta laxarna skulle hitta vägen till min egen plånbok, men om de kan bidra till att Milei håller ut hela mandatperioden utan förgörande ekonomiska kriser så har nyttan av Trumps muta varit revolutionärt omvälvande på ett för världen synnerligen fördelaktigt sätt. Ett obehagligt stort antal länder, även USA, tycks närma sig skuldfällor och skulle behöva föra Mileis typ av ekonomisk politik. Problemet är att dessa länders politiska ledare inte törs av rädsla för att sopas bort vid nästa allmänna val, kort sagt samma dilemma som hotat Milei. (Som EU-chefen Jean-Claude Juncker sa: ”Vi politiker vet precis vad som behöver göras. Det vi inte vet är hur vi efter det ska bli valda igen”.)

Om den argentinske hundälskaren med Trumps bistånd nu lyckas vända landet rätt kan andra nerkörda länders befolkningar kanske återfå ett hopp om framtiden. Det vore nog det största Trump hittills har åstadkommit.