Riksdagens två onödigaste partier, Centern och Liberalerna, har båda försökt vända den nedåtgående trenden genom att välja en ledare med muslimsk bakgrund. Är det en slump, eller finns någon subtil psykologisk förklaring? För de flesta svenskar ger det dåliga associationer, till att börja med. Om ledaren därtill är en politisk nolla utan karisma kan man ju fråga sig hur partistrategerna tänker.

Till saken hör att både C och L är utpräglade ”svennepartier”. Så här presenterar sig Liberalerna på sin hemsida. Och med den här gruppbilden presenterar sig Centerpartiet. Idel etniska svenskar, kanske med enstaka undantag. Ilan Sadé brukar säga om sin tid i Centerpartiet att han omhuldades som ett ”invandraralibi”, eftersom han faktiskt är född utomlands.

På bägge gruppbilderna står kvinnor i främsta ledet. För Centerns del blir det nästan parodiskt då samtliga elva i första raden är kvinnor. Bakom dem tittar några grånade herrar fram och en ung rödhårig man ser lite vilsen ut.

Liberalerna blev faktiskt första riksdagspartiet i Sveriges historia som valde en ledare med muslimsk bakgrund. Nyamko Sabuni är visserligen inte själv troende, men har en muslimsk mamma. Sen kom Muharrem Demirok som ledare för Centern och Simona Mohamsson för Liberalerna. Båda uppkallade efter profeten själv. Mohamsson är enligt egen utsago ateist, men har genuin muslimsk bakgrund med en sunnitisk far och en shiitiskt mor.

De mest islamvänliga partierna har ju annars varit Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men ingen av dem skulle våga chansa på en muslims partiledare, ens av det sekulära slaget.

De flesta svenskar hyser fortfarande en negativ bild av islam. Inte så att vi hatar enskilda muslimer, men religionen och allt den står för betraktar vi med misstänksamhet. Trots år av välvillig rapportering i media. Möjligtvis med undantag för en viss kategori identitetssökande kvinnor, som utan större kunskaper i ämnet attraheras av den manliga auktoritet som islam utstrålar. En motsägelsefull ”trygghet” kan man säga, i en värld av kaos.

Kanske gäller samma sak för för en viss kategori identitetssökande politiska partier, på gränsen till riksdagsspärren?

Eller är det helt enkelt så att inga svenskar vill ha jobbet, att leda C och L ner i avgrunden. Ann-Karin Hatt tackade ju Nej redan efter fem månadslöner.