Som svar på min fråga från igår om vem eller vilka som har makten i Sverige så pekade jag på ett antal intressenter som i vår samhällsdebatt ofta utses till de egentliga men halvdolda makthavarna, ”till exempel globalisterna, media, särskilt statliga, bidragsförsörjda media, kriminella klaner, invandrare, högerextremister, EU, kapitalet och friskolorna med flera”.

Att förneka att Bill Gates och ledarredaktionen på Dagens Nyheter – och kanske till och med gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdo från det beryktade nätverket Rumba – skulle sakna inflytande över svensk politik vore naturligtvis obetänksamt, men skillnaden mellan dessa maktpretendenter och det politikervälde, som är min kandidat till svensk härskare, är fundamental och ligger i att politikerväldet, oavsett vilka vi satt att utöva det, är legitimt. Demokratin är häpnadsväckande legitim och stabil i vår del av världen. Folk tar val och omröstningar på största allvar även det vore möjligt för olika grupper, militären till exempel, att rulla in med stridsvagnar, besätta eterkanalerna och ta makten. När general Pinochet gjorde det blev han för evigt hatad av en hel värld, vilket jag tolkar som ett tecken på demokratins inneboende legitimitet.

Politikerväldet utövar sin legitima makt genom statens institutioner, framför allt riksdagen. Riksdagen är suverän. Om EU krånglar kan Sverige skärpa tonen och kräva eftergifter från Bryssel. Om vi inte gillar avtal med FN så kan vi för det mesta säga upp dem medelst en enkel anmälan till generalsekreteraren. Bill Gates, Putins trollfabriker och ”Jordgubben” kan djävlas hur mycket som helst men inför en beslutsam svensk riksdag står de sig slätt. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i första paragrafen, första kapitlet i grundlagen. Det är tungt.

Ändå är det begripligt att många menar att Sveriges problem beror på det illegitima inflytandet från globalister, den så kallade vänstern och politiskt korrekta journalister och andra intellektuella. Det beror på att politikerna enligt grundlagen visserligen har närapå fullständiga befogenheter (som endast, som tur är, begränsas, ehuru bara hjälpligt, av del medborgerliga rättigheter såsom yttrande- och näringsfriheterna) men inte begriper att utnyttja sin reglementsenliga makt utan i stället, antagligen för att inte få skäll, låter sig hunsas med hatåhot av vem som helst, se exempelvis på äventyret med partiledaren Hatt.

De krafter som mer än andra styr politikerväldets maktutövning är rimligtvis dess två allierande inom det välfärdsindustriella komplexet, således för det första välfärdens och statens administrerande byråkratier, exempelvis Migrationsverket, Socialstyrelsen och Skolverket, som alla är inflytelserika ideologiproducenter, och för det andra välfärdssystemet klientmassor, som utgör den grund för politikerväldets existensberättigande som fångas i dess självbild som ”humanitär stormakt”. Tillsammans lyckas dessa effektivt rida spärr mot all förändring Sverige skulle behöva.

Ett exempel bara: utbildning är något som världen sysslat med i flera tusen år och därvid lärt sig allt en kår ansvarskännande lärare behöver veta för att förkovra elever efter elevernas förmåga. Vi vet kort sagt allt vi behöver veta för att göra svensk utbildning världsbäst. En förutsättning för att lyckas är att makt delegeras till kompetenta lärare (som ännu utgör kanske tjugo procent av kåren medan de återstående ser ut som slashasar i sina urtvättade t-skjortor och knappast gör något för att främja utbildningsnivån i landet). Men där gör utbildningssektorns centralbyråkratier målmedvetet motstånd. De vill inte decentralisera någonting eftersom det skulle föra makt och budgetar nedåt i utbildningsapparaterna, kanske ända till lokala rektorer och lärare, vilket är det sista de vill. Därför hittar de på något annat att prata om till utbildningens förfång, just nu att förespråka förbud mot fria skolor. Vet de inte att en av det organiserade tänkandets ursprungliga institutioner var Platons akademiska friskola (bilden) där utbildning bedrevs under nästan tusen år enligt den kringvandrande filosofen Sokrates fria didaktiska metoder?