Häromdagen hamnade jag i en diskussion om aktuella orosmoment vilket visade sig betyda vad envar särskilt bekymrade sig för. Ukraina, Mellanöstern eller något annat? Någon i sällskapet oroade sig för att högerextremister skulle ta makten i Sverige, en annan över att en sådan som Trump bara fanns eftersom hans existens kan smitta världen med galenskap. Själv sa jag att min farhåga är att staten ska fortsätta sin långsamma men metodiska erövring av det civila samhället, alltså de fortfarande existerande medborgerliga frizonerna.

Där fick jag mothugg. En debattör sa att statens tunga hand inte längre är något att oroa sig för eftersom det offentligas utgifter verkar ha stannat vid femtio procent av bruttonationalprodukten och skattetrycket, det vill säga statens reguljära intäkter, sjunkit till strax över fyrtio procent.

Men hallå! protesterade jag debattlystet. Det är sant att staten inte längre drömmer om att socialisera allting. Ingen politiker talar längre om att förstatliga bankerna eller läkemedelsbolagen. Nu har de övergått, utan att det funnits några genomtänkta planer, till exempel genom att det kommit någon Marx och pekat ut en fortsatt reformväg, till att försöka förmå medborgarna att tänka statens tankar.

Har du något exempel? frågade min huvudsaklige debattmotståndare.

Visst, sa jag. Det kommer smygande. För ett halvt sekel sedan revolutionerades hela vårt tankevärld. Staten upphöjde sig själv till helheten, alltså ”samhället”. Det påminner om när Ludvig XIV förklarade att han var staten. ChatGPT lägger ut texten:

Det finns inte ett exakt årtal när ”staten” började kallas ”samhället”, men vi kan se en tydlig förskjutning i språkbruket från ungefär 1950–1970-talet och framåt. Jag kan förklara varför:

Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet talade man tydligt om staten som något separat från medborgarna:

• Staten styrde, medborgarna lydde (eller deltog i demokratin).
• Det fanns en tydlig skillnad mellan ”staten” (myndigheter, lagar, tvång) och ”samhället” (människor, föreningar, kultur, ekonomi).

Efter andra världskriget började Sverige bygga upp det som kallades folkhemmet. Syftet var att staten skulle ta hand om alla, genom välfärd, utbildning, vård, trygghetssystem osv.

För att göra det politiskt och moraliskt legitimt försköts språket:

• Man började tala om ”det allmänna” och ”samhället” i stället för ”staten”.
• Exempel: ”Samhället måste ta ansvar för barnen” i stället för ”Staten ska ta ansvar”.

Det gjorde staten mjukare i tonen – man ville framstå som en gemensam, demokratisk aktör snarare än en kall myndighet.

Under 1960–70-talet blev det vanligt i politik, medier och utbildning att tala om staten som ”vi”:

• ”Samhället satsar på utbildning.”
• ”Samhället måste ta hand om de äldre.”

Detta språkskifte sammanföll med att välfärdsstaten växte och staten blev alltmer närvarande i vardagen. Ordet ”samhället” signalerade gemenskap, medan ”staten” kunde uppfattas som byråkratisk eller auktoritär.

I själva verket var detta ett förstatligande så tydligt som något. Min kärlek till mina barn och barnbarn ingår i samhället men inte i staten. Men om kommunen i egenskap av samhälle anser sig vara huvudansvarig för allt inklusive min avkomma  kryper det alldeles för nära min integritet.  

ChatGPT menar att denna omvandling av språkbruket var en medveten konspiration (”en medveten sammanblandning”) men det tror inte jag. Det räcker med de medfödda självförhärligande instinkter som vi alla besitter. Vem vill inte ha en finare titel?

Samma böjelse finns hos de svenska landstingen som för bara tio år sedan kollektivt döpte om sig till ”regioner”. Tänk dig att upphöjas från landstingsråd till regionråd. Plötsligt hamnar allting i hela landsändan under din domvärjo. Du är allt.

Ungefär i samma veva utvecklade FN (på svenskt initiativ och med svensk finansiering) den så kallade Barnkonventionen som sedermera blivit svensk lag (och jag skrivit om exempelvis här). Utan mycket blygsel förmenade konventionen att barnen borde förstatligas. UNICEF skriver: ”Konventionen slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar”. Men hur ska ägaransvaret tas för en tvååring om det inte är föräldrarna? Jo, genom de sociala myndigheterna. Synsättet öppnar för gränslös kommunal kontroll över småbarnen inom dess hank och stör. Vägen ligger öppen för socialsekreterarsocialismen.

Jag vågar påstå att detta slags förstatligande är lömskare men på sikt fullt lika verkningsfullt som den gamla varianten där Lenin och hans bolsjeviker helt enkelt för statens räkning lade beslag på egendom de ansåg sig behöva för sitt samhällsbygge (där kunde man verkligen med rätta tala just om samhällsbygge, ty det fanns ingenting som låg utanför partiets räckvidd och kontrollmöjligheter).