På senare tid har jag märkt en explosion på YouTube: tusentals kinesiska filmer i alla möjliga genrer som fantasy, äventyr, action och romantik. Det som skiljde dessa videor från andra var det vertikala mobilformatet – alltså videorna är smala.

Formatet visade att filmerna hade spelats in för sociala medieplattformar, inte för YouTube. De långa versionerna, ibland upp till tre timmar, var sammansatta av mängder av små klipp. Samma filmer dök upp på många olika kanaler och dubbades till en mängd olika språk.

Varifrån kom alla dessa kinesiska filmer? Jag blev nyfiken och googlade – och frågade ChatGPT om dem. De kallas ”mikrodramer” och består av korta, serieformade videor på vanligtvis två till tre minuter per avsnitt. Avsnitten sätts sedan ihop till längre filmer och publiceras på YouTube.

Mikrodraman visade sig vara en snabbt växande jätteindustri. De produceras för att konsumeras på mobiltelefoner. Det är en kinesisk uppfinning, och kineserna dominerar marknaden, även om några andra aktörer har dykt upp på spelplanen. Man kan ana att Indiens filmindustri, Bollywood, känner sig hotad. Indiska filmer och tv-serier har länge dominerat i Asien och Afrika.

Skådespeleriet i de kinesiska mikrodramerna är överdrivet teatraliskt, och titlarna är sensationslystna och absurda – som till exempel:

”På den blinda dejten visade sig den fattige pojken, som kvinnorna föraktade, vara en oövervinnerlig krigare.”

”Fångad i en fälla och lämnad på gatan utan ett öre återvände den unge mannen som superspelare – och tjänade tre miljoner över en natt.”

”Prinsen vägrar att gifta sig med den fula prinsessan – men ångrar sig när hon tar av sig masken.”

Serien som illustrerar den här artikeln har titeln:

”Flickan skyndar sig för att hinna med hissen, men krockar med vd:n – kärlek vid första ögonkastet!”

Det är samma berättelser som paketeras om i ständigt nya kombinationer – självklart med hjälp av AI. Samma kärlekshistoria kan utspelas i en skyskrapa i Peking i en serie och i ett medeltida kejsarpalats i en annan. I en flyger man rymdskepp, i en annan rider man drakar.

Som serietidningsnörd tycker jag att de påminner en del om serietidningar: korta sekvenser, expressiva uttryck och poser, och en dialog som består av korta, hyperboliska repliker. Skurken skrattar sitt onda skurkskratt, och hjälten ler självsäkert. Liksom en serietidning, där varje sida innehåller ett antal rutor som tillsammans bildar en enhet, är mikrodramerna uppbyggda på ett liknande sätt – av flera mikroberättelser som tillsammans utgör en större berättelse.

Serietidningen var tidig med industrialisering av berättande: manus, teckning, färg och text separerades i produktionskedjan. Mikrodramat tar det ett steg längre – ofta med AI-manus, automatiserade klippverktyg och algoritmstyrd publikdata. I båda fallen gäller samma princip: snabb produktion + standardiserade genrer + mätbar publikreaktion = ekonomisk framgång.

Filmerna har miljontals visningar, och i det globala syd – där många inte prenumererar på Netflix – håller de på att ta över den visuella underhållningen.

Kan de kinesiska mikrodramerna utmana den amerikanska underhållningsindustrin? Åtminstone i Afrika och Asien har de lättare att nå en stor publik, delvis på grund av avsaknaden av ”progressiva värderingar”. Det finns ingen homosexualitet och inga könsbyten i mikrodramerna – faktorer som ju gör det svårt att exportera västerländsk underhållning nuförtiden.

Medan västerländska underhållningsbolag tycks ha någon form av mission att sprida progressiva värderingar, vill kineserna ha snabba cash.