En sak som är känslig att beröra är frågan om demokratins hållbarhet. Det enda socialt accepterade svaret är att demokratin är evig och att vi därför, i alla fall i Sverige, har uppnått samhällsutvecklingens högsta stadium.

Denna uppfattning kanske kommer att visa sig korrekt, men sannolikheten talar emot. I de antika grekiska stadsstaterna, där demokratin uppfanns, förekom täta växlingar mellan olika statsskick. Demokratin kunde förvandlas exempelvis till tyranni eller oligarki för att senare kanske återuppstå. I modern tid har demokratin tvåhundrafemtio år på nacken i USA men inte mer än hundra plus år i Europa.

Om man ska spekulera kring demokratins framtidsutsikter är det bra att ha en hygglig uppfattning om dess inbyggda utvecklingsmekanismer. Visserligen råder enighet om att demokrati betyder folkstyre, men vad detta ska innebära är inte alldeles klart. För de gamla grekerna betydde det att medborgarna personligen skulle medverka i rikets administration ungefär som att en svensk medborgare skulle tvångsrekryteras att göra värnplikt som byråchef i Socialstyrelsen. Den moderna ordningen är naturligtvis annorlunda, nämligen att byråchefen inte är direktvald utan tillsatt av en överhet som före demokratin ofta kontrollerades av någon kunglig makt och som efter demokratins införande styrs av ombud för medborgarna, så kallade politiker.

Demokratins historia sedan införandet är berättelsen om hur dessa ombud gradvis tagit alltmer makt från medborgarna. Enligt den sociologiska grundsats som säger att den som har makten tar pengarna får man ett hyggligt mått på den maktförskjutningen genom att studera den av ombuden kontrollerade andelen av bruttonationalprodukten. Före demokratin, när ett land som Sverige härskades av kapitalister och stora jordägare, översteg den andelen aldrig tio procent. Numera uppgår de offentliga, således ombudskontrollerade, utgifterna till halva bnp.

Enligt en variant av den just angivna sociologiska grundsatsen måste den som tar pengarna anses ha makten. Det betyder att det folkstyre, demokrati, som vi med så stor möda inrättade under förra seklets början, med tiden förvandlats till ett styre av ombud, kort sagt ett politikervälde.

En annan sociologisk grundsats är att den som har makt och pengar alltid vill ha mer. Det betyder att han hela tiden strävar efter att flytta fram sina positioner på medborgarnas bekostnad (om man betraktar det hela som ett nollsummespel vilket det också är om det inte vore för den ekonomiska tillväxten som hela tiden tillför ytterligare expansionsutrymme för ombuden; se där skälet till deras besatthet vid ekonomisk tillväxt).

Vad som produceras i ett samhälle – detta är ytterligare en sociologisk grundsats – bestäms av önskemålen hos dem som har pengarna. Det gäller såväl under kapitalistiska som socialistiska förhållanden. Uppkomsten av en till antalet individer mycket begränsad politikerklass som kontrollerar halva bruttonationalprodukten får fundamentalt genomgripande effekter på vad som produceras och konsumeras i landet. En medborgare som får en tusenlapp i handen köper något helt annat än en politiker med tusenlappen i handen. Exempelvis skulle medborgaren aldrig satsa på löner till anställda i olika myndigheter. Sådant ligger emellertid högt på politikernas köplista vilket kan verka förvånande med tanke på att de rimligtvis, liksom deras motsvarigheter i en del andra länder, hellre skulle stoppa pengarna i egen ficka om de följde sina naturliga drifter.

På den punkten finns emellertid i vårt land en för en vetenskapare svårförklarlig moralisk spärr som förhindrar härskarna att följa sina instinkter. Kanske förstår man detta om man läser kulturkanon där folkets uråldriga drivkrafter klarläggs. Kanske hänger detta beteende samman med själva begreppet folkstyre eftersom folket hellre vill att den politiska klassen inrättar och bemannar myndigheter än att den, liksom Saddam Hussein, bygger palats med vattenkranar av guld. Men oavsett förklaringen är denna hederlighet ett sympatiskt drag i vårt system även om det förvrider vårt tänkande så att vi föreställer oss att alla andra är likadana och vi därför underlåter att kontrollera miljardrullningen från våra socialbidrags- och miljöindustrifinansieringsapparater (se Northvolt och Stegra).

Om jag nu hade haft mer energi skulle jag skriva några hundra sidor med exempel på hur politikerklassen utökar sitt välde genom att med informationspropaganda göra folk mer medgörliga och genom att satsa väldiga summor på projekt, exempelvis invandringsprojektet och det klimatekologiska projektet, som medborgarna aldrig hade prioriterat. Men tills vidare får jag nöja mig med att rätt och slätt påstå att det är så och att därefter gå direkt till den slutkläm vari mitt tänkande kring demokratins hållbarhet når åtminstone ett etappmål.

Poängen är att demokratin förtär sig själv. Det gör den genom att hela tiden utveckla nya metoder att inskränka folkets befogenheter i det föregivna syftet att värna folkets trygghet. Tänk till exempel på det täta flödet av direktiv och andra slags tvingande uppmaningar från Bryssel. Vi är på god väg.