Det är bra att efter förmåga omge sig med begåvade och okunniga personer som frågar en om saker man förmodas veta. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är en sådan person. Hon frågade mig om skälen bakom den svenska invandringspolitiken. Hon förmodade att det var i Sverige liksom på andra ställen hon känner till, alltså att mottagarländer behöver arbetskraft och därför uppmuntrar import av arbetskraft.

Jag svarade att det hade varit så för ett mer än ett halvsekel sedan när finländare, italienare och greker kom hit på en söndag och sedan stod på måndagen vid svarven på Asea i Västerås. Har det inte varit på samma vis sedan dess? frågade lärarinnan. Långt ifrån, svarade jag och förberedde mig att redogöra för motiven bakom invandringen när den svenska industrin väl fått vad den behövde.

Det var inte det lättaste eftersom frågan om orsakerna bakom invandringen i vårt land under åtminstone ett kvartssekel har varit tabu. Man har helt enkelt inte kunnat tala öppet om det eftersom det har varit lika självklart som en gudsbefallning att vi skulle göra allt för att välkomna, husera och lokalanpassa praktiskt taget alla människor som velat komma hit.

Men varför ville de komma till Sverige om näringslivet inte behövde så mycket mer arbetskraft? frågade lärarinnan vidare. Inte ens detta kunde jag med lätthet svara på eftersom jag här stod inför ett annat onämnbart, det vill säga hypotesen att invandrarna inte i första hand kommit för att ställa sig vid någon svarv utan i stället för att de sett fram emot ett hyggligt leverne på de svenska medborgarnas bekostnad. Men även detta har varit tabubelagt och några nya vetenskapliga kalkyler av invandringens kostnader har veterligen inte gjorts på länge. I mitt land finns det saker man inte pratar om, sa jag till lärarinnan. Jag förstår, sa hon artigt utan att egentligen förstå någonting.

Hon tänkte en stund. Men det är något du inte förklarar, sa hon. Själva kärnfrågan, det vill säga varför Sverige egentligen har varit så positivt inställt till en invandring som – av allt att döma om du ursäktar – inte har varit särskilt framgångsrik, varken för svenskarna eller för invandrarna. Kan du förklara det?

Det kunde jag ju inte, i varje fall inte i en handvändning. Älskar svenskarna invandrare? frågade hon som för att hjälpa mig med hypoteser. Det ligger nog en del i det, svarade jag. Jag tror att svenskarna har en äkta godhetsgen som är särskilt utvecklad hos kvinnorna. Jag försökte beskriva de lyckliga scener som utspelades på Stockholms Centralstation under det vidunderliga asylinvandringsåret 2016 (se bilden) när svenskarna med hemmagjorda skyltar och vänliga presenter välkomnade tåglaster med asylsökande.

Du menar att den svenska invandringspolitiken är en demokratisk beställning från svenska folket? frågade lärarinnan. Jag anade skepsis i tonen.

Kanske det, sa jag. I varje fall i viss mån. Åtminstone fram till den punkt när invandringens nackdelar börjar bli uppenbara. Där är vi nu. Numera tror jag inte man kan förklara den generösa invandringspolitiken – jo, den är fortsatt generös med omkring 100 000 nya uppehållstillstånd om året även om asylinvandringen, som är en del av helheten, sjunker obetydligt – med hänvisning till folkviljan.

Nu måste vi leta efter andra intressenter och andra motiv än ett godhjärtat och gästvänligt folk för att förklara de fortsatta volymerna. Sociologen Max Weber myntade begreppet ”karismats rutinisering” varmed han menade den process varigenom en andlig explosion som exempelvis Jesus förvandlas till en girig och maktlysten kyrka.

Invandringspolitiken och allt som följer därav är inte längre ägnar oss åt av människokärlek. Karismat har rutiniserats. Det har i stället blivit storskalig byråkrati och därmed massiva skaror av tjänstemän på olika nivåer, socionomer, utanförskapsassistenter och psykiatriker, som ska ha lön sista fredagen varje månad. Tillsammans med invandrarbefolkningen, varav en avsevärd del är bidragsbehövande, och i samarbete med journalister och ledande politiker, bildar dessa den troligen mäktigaste politiska grupperingen i Sverige. Dessa bryr sig mer om årligen ökade statliga och kommunala anslag än om den mänskliga omtanke som en gång måste ha drivit verksamheten.