Bland alla de filosofer som jag misslyckats med att förstå intar Ludwig Wittgenstein (bilden) en framträdande position. Och det beror inte bara mina otillräckliga förståndsgåvor utan också på tänkarens besvärande svårtillgänglighet som inte bara drabbar oss utomstående utan även honom själv till den grad att han ungefär halvvägs genom livet bytte uppfattning i sin grundläggande fråga, nämligen relationen mellan språket och verkligheten.

I sin första bok Tractatus Logico-Philosophicus förklarar han att språket och verkligheten har något slags inre förbindelse som gör att verklighetens logik måste kunna uttryckas i en språklig logik vilket enligt Wittgenstein innebär – och här kommer den möjligen självparodierande  men i varje fall obegripliga sats som gjort honom världsberömd – att ”det man inte kan tala om, därom måste man tiga”.

Till sin andra bok Filosofiska undersökningar, som publicerades postumt, hade han alltså ändrat sig. Den relativt strikta kopplingen mellan språk och verklighet var nu upplöst. Ord hade inte någon bestämd mening utan fick sin betydelse av det sociala sammanhang där de ingick.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att filosofiälskare inte behöver oroa sig för att de inte begriper vad mästarna säger eftersom mästarna själva inte gör det utan ändrar sig och hävdar motsatsen vid pass till femtioårsdagen.

Men ändå inte. Till min förvåning upptäcker jag mening i varje fall hos den senare Wittgenstein. Han kunde vara andlig fader till Foucault eller någon av de andra lika obegripliga poststrukturalisterna eller postmodernisterna. Liksom Wittgenstein den senare menade de att ord bestäms av sina omständigheter och kan skapa verklighet.

Sådana tankebanor har sedan årtionden västerlandets världsuppfattning i ett starkt grepp. Allt är i gungning och allt fast förflyktigas eftersom ingen sanning, utom en och annan naturvetenskaplig föreställning, exempelvis att E = mc2, är pålitlig. Vi kanske trodde att det bara fanns två kön, man och kvinna, men nu växer en stark social rörelse som hävdar att det kan finnas långt fler (enligt den wittgensteinska och postmodernistiska övertygelsen att inga sanningar är absoluta).

Att avfärda detta med att det är trams, vilket det är, är att göra det lätt för sig ty vad händer när nya generationer, som tänker postmodernt och alltså kan tåla tanken på 48 kön, tar kommandot över universiteten och sedan samhället i övrigt. De tycker som de tycker och vad har vi andra att sätta emot deras demokratiska diktat? Måste vi upphäva demokratin för att genomdriva vår korrekta idé att det bara finns två kön?

Exemplet kan verka långsökt och konstruerat men motsvarigheter omringar oss. Kan det finnas ett stort antal kön så kan det finnas oräkneliga personliga pronomen. Det kan också finnas klimathot och andra svåra hot mot mänskligheten. Stor skada på såväl individen som miljön kan uppstå om vi äter mer än 15 gram kött om dagen. Det kan vara så att vi skulle behöva en global diktatur för att resolut ta hand om all osäkerhet och skapa lugn och trygghet. Det som avgör om världen hotas av ragnarök är inte längre vetenskapens slutsatser – ty på den punkten kan vetenskapen med hygglig precision komma fram till vad som helst – utan demokratin, nämligen vad en majoritet tror.

På det sättet finns det ingen stabil sanning. Det är något vi röstar om. Det följer av Wittgensteins filosofiska funderingar. Ingen vet om det går att banka något vett i skallen på mänskligheten. Kanske måste vi vänta några hundra år så att världen får tillfälle att gå under till följd av dessa dårars förfärliga inflytande. Så kan tron på att det finns en sanning långsamt återuppstå.