För sådär tjugo år sen blev det populärt att bilda bostadsrättsföreningar. Delar av miljonprogrammet såldes ut av kommunala bolag till summor långt under marknadspriset. Vissa hyresgäster passade på att spekulera och köpte och sålde i rask takt, medan andra såg chansen till ett långsiktigt boende med ökat självbestämmande ihop med grannarna. En ny egnahemsrörelse skulle man kunna säga. Själv kom jag över en hyfsad trea med söderbalkong, utan att behöva låna en krona av banken.

Så småningom insåg jag att bostadsrättsföreningar brottas med ungefär samma problem som demokratin i allmänhet. Inte särskilt många är intresserade av att sitta i styrelsen. Bostadsområden administrerar inte sig själva, om nu någon trodde det. Det är också en otacksam syssla, eftersom många klagar utan att tänka på att de inte längre är hyresgäster utan ägare. Med ägande följer ekonomiskt ansvar och svåra beslut av typen; ska vi betala ett hutlöst pris för effektiv snöröjning, eller själva ge oss ut med snöskyffel en tidig morgon i december?

Men styrelsearbetet har även fördelar. Arvodet är hyfsat tilltaget (eftersom de flesta helst vill slippa) samtidigt som mycket av arbetet kan läggas ut på förvaltningsbolag. Förvaltningsbolaget fixar det mesta, från bokföring till upphandling av rörmokartjänster och fyller ungefär samma funktion som tjänstemännen inom politiken.

Som alla vet kan politiker vara både okunniga och naiva (och i vissa fall korrupta). Dessutom byts de ut med jämna mellanrum och lär sig sällan något från grunden.

Tjänstemännen däremot är proffs. De har akademisk utbildning inom sitt område och vet exakt hur saker och ting ska skötas. Så länge de är lojala mot politikerna, som är deras chefer, fungerar allt enligt planen. När de tar kommandot och följer sin egen agenda havererar demokratin.

I en bostadsrättsförening har förvaltningsbolaget stort kunskapsövertag över styrelsen. Till exempel är man väl insatt i hur ombyggnader som föreningen egentligen inte har råd med, kan finansieras genom banklån. Vanligtvis tar man 10–15 procent i provision på upphandlade arbeten, så ju fler och dyrare projekt som dras igång desto större blir förtjänsten. Samtidigt ökar föreningens skulder.

En oseriös förvaltare med övertalningsförmåga kan tömma en förening på resurser, nästan utan att medlemmarna märker det. Till en början syns det bara i bokslutet, som de flesta ändå inte begriper.

På liknande sätt kan ett helt land tömmas på resurser, samtidigt som politiker (i all välmening får man förmoda) sjösätter det ena humanitära eller klimatvänliga projektet efter det andra. Allt enligt principen, ju dyrare desto bättre.

Både bostadsrättsföreningar och länder fungerar troligtvis bäst om det finns en stark gemenskap bland medlemmarna, och (inte minst viktigt) en duktig ekonom i styrelsen.

BILD: Svensk småstad. 1940-tal. Källa: Digitalt Museum