Med vänsterns ekonomiska recept menar jag allt från stalinistisk kommandoproduktion till keynesiansk sedeltryckning. Häromdagen här försökte jag förklara, nästan så att jag själv förstod det, varför keynesianism inte fungerar. Problemet är att många som kanske bättre än jag insett keynesianismens svagheter i stället gripits av tillit till kraften hos de motsatta ekonomiska mirakelmedicinerna såsom thatcherismen och de olika formerna av extremhögerliberalism.

Nu ska jag inte i onödan baktala extremhögerliberalismen ty de flesta av oss som grubblat inom det nationalekonomiska har väl någon gång fångats av tänkandet hos filosofer som Stuart Mill, von Mises och Hayek. Men lik förbannat tycks inte dessa högercentervänsterteorier fungera ett dugg bättre än vänstervänstercenterteorier som Keynes teser.

Keynes tänkande ansågs särskilt lämpat att bekämpa trettiotalskrisen. Men det finns inga belägg på att det faktiskt nådde sina mål. Numera förekommer det knappast att respekterade nationalekonomer föreslår att lågkonjunkturer ska motverkas med sedelpressarna enligt den keynesianska metoden.

Däremot har världens nationalekonomer, under de två år som gått sedan libertarianen Javier Milei blev vald till president i Argentina, börjat ana morgonluft inför hoppet om att Mileis gammaldags, förkeynesianska, angreppssätt faktiskt skulle kunna få bukt på kapitalismens – eller snarare det mänskliga samhällets – återkommande plågor såsom inflation, fattigdom och arbetslöshet.

I början gick det bra för Milei. Presidenten, skriver Wall Street Journal, fick beröm från Wall Street till Vita huset för en marknadsliberal översyn av Argentinas krisande ekonomi. Nästan två år senare är den utlovade återhämtningen från hans självbeskrivna ekonomiska chockterapi ingenstans i sikte.

Ekonomin krymper. Tiotusentals jobb som förlorats under Mileis tuffa åtstramningskampanj har ännu inte kommit tillbaka. Klädbutiker har stängt sina dörrar. Pensionärer och lärare säger att de inte får ekonomin att gå ihop. Finansmarknaderna plågas av växande turbulens.

Den marknadsliberala revolution som Milei utlovade när han tillträdde i december orsakar djup ekonomisk smärta i Argentina. Nästan 60 procent av argentinarna lever nu i fattigdom, en ökning från 44 procent i december, enligt det katolska universitetet. Statliga myndigheter har stängts, vilket har kostat tusentals jobb. Byggaktiviteten har sjunkit eftersom myndigheterna säger att de har stoppat nästan 90 % av de offentliga arbetena. Och konsumtionen av nötkött är den lägsta på flera decennier.

Här har alltså rådande ekonomiskt förnuft tillämpats till punkt och pricka utan att de förväntade effekterna visat sig. Neokonservatismen eller manchesterliberalismen eller vad den heter har, som det just nu ser ut, visat sig vara lika praktiskt oanvändbar som keynesianismen (eller peronismen som var en för lokalt, argentinskt bruk specialutvecklad variant av den ekonomiska trollformel som går ut på att alla problem försvinner om staten gör av med pengar som den inte har).

Vad som egentligen bör göras om nationalekonomin strular på grund av människornas övertygelse att det måste finnas någon behagligare metod än slit och arbete, till exempel sedeltillverkning, för att skaffa ett behagligt liv är att återigen studera följande råd från bonden Paavo i Saarijärvis moar. När skörden slår fel säger han åt den klagande frun att ”blanda till hälften bark i brödet” medan han själv ska ”gräva dubbelt flera diken”.

Det är nationalekonomisk analys när den är som bäst.

Man kan jämföra med Trumps välvilliga men stolliga plan att köpa på det hela taget värdelösa argentinska pesos för tjugo miljarder dollar – tre svenska bnp-procent. Skulle det hjälpa bättre än om argentinarna bet ihop och tog sig i kragen?