Häromdagen höll president Trump ett tal till FN:s generalförsamling. Lokalen var fullsatt. Trump talade i en timme fast den utmätta talartiden var en kvart. Men Trump hade så mycket att säga att det inte räckte med femton minuter. Hans ärende var ungefär detsamma som vicepresidenten Vances i münchentalet inför hundratals högrankade europeiska ledare sistlidna februari, nämligen att uppfostra oss européer.

Vi européer gillar inte sådana tillsägelser. Det beror på att vi är vana vid ett mer hänsynsfullt och beskyddande tonfall från amerikanernas sida. Det började efter andra världskriget när USA hade etablerat sig som världens starkaste och godaste makt och vi européer var utbombade och trötta vare sig vi hade vunnit eller förlorat i kriget. Amerikanernas attityd mot européerna var ungefär som sedermera svenskarnas mot biståndsmottagarländer i Afrika: de kan inte så mycket men de är snälla och därför ska vi hjälpa dem utan att vänta oss några särskilda resultat.

Med Trump verkar det emellertid som om USA har övergivit sin generöst farbroderliga attityd och börjat kräva av Europa – och kanske resten av världen – att det ska växa upp och börja ta ansvar inte bara för sig själv utan också för vad som borde vara gemensamma civilisatoriska värden som yttrandefrihet och andra demokratiska institutioner.

Vance skällde ut européerna för brist på respekt för demokratins grundläggande regelverk såsom att folkens röst i regelrätta val ska respekteras. Nu kom Trump med mer vänligt sinnade förmaningar än veritabla utskällningar. De handlade dels om den okontrollerade invandring som drabbar högt utvecklade länder, dels om vår gemensamma underkastelse under utvecklingsfientliga gröna teorier om att västländernas produktions- och konsumtionsapparat ska byggas om och våra folk ska tvingas bära tagelskjortor (medan kineserna hånskrattar åt oss i smyg eftersom de själva inte ålägger sig några motsvarande bördor).

Det är plågsamt att utsättas för amerikansk kritik för vår migrationspolitik och vår klimatpolitik även om vi i våra hjärtan misstänker att det ligger något i Trumps synpunkter. Sveriges politiska partier är i stort sett eniga om att invandringen måste kontrolleras noggrannare och att inflödet av utomeuropéer måste skäras ned. Men till skillnad mot Trump har vi inte vidtagit några märkbara åtgärder. Trump påstår att han lyckats få ned invandringen söderifrån till noll. Här är det annorlunda. Partierna talar om tvånget att minska volymerna men gör i praktiken inget annat än att på något vis sprida uppfattningen att frågan är under kontroll. Var och varannan människa jag träffar är säker på att invandringen strypts till en rännil. I själva verket ligger antalet årligen beviljade uppehållstillstånd fortsatt runt hundra tusen om året. Det finns ingen åsiktsändring i sikte, ej heller hos sverigedemokraterna, vilket troligen beror på att de redan etablerat sig som det mest invandringskritiska partiet och därför inte ta några risker genom att rota i frågan.

Med klimatpolitiken är det tvärtom ty där har praktiken ändrats, men inte retoriken. Praktikens förändring ligger i att Sverige inte längre anstränger sig för att uppnå de planer avseende utsläpp som vi tidigare förbundit oss att följa. Retorikens oföränderlighet ligger i att de ansvariga politikerna hävdar att vi kommer att uppnå målen trots att vi inte uppnår målen. Men när man väl börjat skjuta på besvärliga beslut är det inte ett tecken på att man kommer att uppnå dem lite senare utan snarare på att man förbereder sig för att överge dem. Trump kunde vara stolt över oss.