Jag vet inte så mycket om hjärnor men det känns som att när en viss tanke – det vill säga en förbindelse mellan två eller flera upplevelser – med framgång prövats flera gånger så bildas en upptrampad stig som snart kan förvandlas till en mental vana. I min hjärna finns en sådan stig vars upptrampning jag under mer än ett decennium ganska flitigt dokumenterat i dessa krönikor.

Stigen går mellan alla de människor som det av det ena eller det andra skälet anses vara synd om, således det växande antal offer som vårt politiska system lyckas åstadkomma, till exempel de sjuka, de arbetslösa, de vars förfäder för fyrahundra år sedan var slavar, de utanförskapsområdesboende, de ADHD-drabbade samt dyslektikerna och kvinnorna, och den kanske lika stora grupp medborgare som gjort det till sin livsuppgift och ibland ganska generösa födkrok att ge de förstnämnda all den välfärd och omvårdnad som de anses ha förtjänat genom sin omvittnat olyckliga belägenhet. Hjälpadministratörerna, som kan vara psykiatriker, socionomer, specialpedagoger eller byrådirektörer på Skolinspektionen och offren passar ihop som hand i handske. När det går bra för den ene så gynnas även den andre.

Men mina hjärnvindlingar vore inte kompletta om jag inte också lade märke till de stigar som leder till hela detta vägsystems kommandobrygga där de härskande politikerna huserar och, slutligen, hem till dig och mig dit fogdar skickas liksom sheriffen av Nottingham (bilden) för att hämta finansieringen av det sålunda uppbyggda maktsystemet.

Totalt finns alltså fyra parter – politiker, administratörer, offer och finansiärer – där alla utom finansiärerna gynnas av detta samhällsbygge som jag har kallat det välfärdsindustriella komplexet.

Min hjärna är så tränad att skicka sina tankar längs dessa stigar att den anser att man med hjälp av denna vägkarta hittar överallt och begriper allt. Snart sagt hela vårt lands befolkning kan inrangeras i dessa fyra kategorier vara således tre har stor vinning därav.

Offren får absolution och täckta levnadsomkostnader för att slippa ta jobb de inte vill ha eftersom de anses sjuka och därför oförmögna att ta ansvar för sig själva. Författaren Ann Heberlein beskriver i Svenska Dagbladet hur vägsystemet liksom av egen kraft trampar upp nya stigar:

Allt fler destruktiva beteenden patologiseras, med ”datorspelsberoende” som det senaste exemplet. I en samtid som ständigt uppmanar oss till att ”unna oss” och falla för varje frestelse blir patologiseringen av ett obehärskat beteende den hållningslöses flykt från ansvar. Floden av bidrag till genren ”missbruksbekännelser” cementerar idén att varje felsteg kan skyllas på en ”sjukdom”.

Administratörerna får i tjänsten inte bara lön utan också den behagliga vissheten att de gör goda gärningar eftersom de ägnar sina lönetimmar åt att värna om det ökande antalet offer, samhällets olycksbarn. Tillfredsställda med sina framgångar och sitt imponerande samhällsbygge blickar politikerna ut över skogen och spejar efter nya olyckor som på din bekostnad omedelbart behöver åtgärdas.

I åtskilliga år har jag med tilltagande frenesi predikat att denna vägkarta är den mest exakta avbildningen av Sverige som du kan hitta. Gradvis har vårt land blivit sådant och tills vidare, det vill säga så länge vi låter oss ledas av samma politiskt korrekta idéer, så utvecklas vi alltmer på detta trista sätt. Jag hävdar inte att denna bild är korrekt lite här och där i vårt land utan jag menar att hela samhället styrs av logiken i detta vägsystem. Precis som det kapitalistiska systemet för hundra år sedan fyllde varje por av samhället med sin anda så är politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex inbegreppet för vår era.