Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.

Dessutom tror jag mig ha märkt något nytt sedan Trump andra gången intog presidentämbetet. Det är män i karriären som försiktigt viskar mig i örat att ”så jävla dålig är han ju inte i alla fall, se bara på rationaliseringsinitiativet DOGE, som visserligen tycks ha insomnat för att Elon Musk tröttnade på att driva det vidare, men som var den sorts åtgärd som vi skulle behöva mer av, framför allt i Sverige, där politiker fortfarande tror att större budgetar är rätt svar på alla offentliga problem”. Jag har till och med hört omdömesgilla bedömare undra om inte Trump kommer att anses för ”en landets största presidenter, till och med större än Ronald Reagan”.

Ett liknande, fullt lika oväntat underverk (om du kan tåla en utvikning), skulle kunna inträffa i svensk politik om Jimmy Åkesson, genom att ta kommandot efter nästa val och rädda resterna av skötsam svensk medelklass, gjorde en Nelson Mandela som efter 18 år på Robben Island från att ha varit nationens fiende nummer ett förvandlades till dess störste hjälte. Inte så sannolikt kanske, men försök att hitta på någon mer trovärdig räddning för nationen! Problemet med sverigedemokraterna, som ju är ett slags avknoppning från och därmed konkurrent till socialdemokraterna, är att de fortfarande inte har gjort upp räkningen med politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet utan skyller alla svårigheter på invandrarna.

Frågan är alltså i grunden hur djupt wokeismen sitter i våra själar. Kan den enkelt frysas eller skrapas bort som ett lindrigt basaliom eller har den bildat djupa metastaser i samhällskroppen?

Till sin natur sitter idéer ganska ytligt även om de kan gripa en hel värld som exempelvis när Beatles och Elvis Presley sjöng sina låtar. Även om tonåringarna kunde svimma av ett lyckat riff är artisterna numera nästan bortglömda. Deras låtar satt inte djupt i kroppsminnet utan mer kutant.

Det är skillnad på PK-idéer som verkligen fått fäste i det mänskliga samfundet. Att de får fäste betyder att de inte bara tillerkänns en sannolikt flyktig tilltro utan framför allt att de påverkar anhängarnas liv och försörjning på ett mer genomgripande sätt. Till exempel tror jag inte att en professor i feminism blir särskilt skakad av upptäckten att MeToo-konceptet delvis förlorat sin tjuskraft. Professorn kanske noterar det hela men tar det med en klackspark och fortsätter att ta emot sin feministlön och resa på konferenser om könsmaktsordningen. Tänk på alla de hundratusentals personer i vårt land som får sin för det mesta statsfinansierade utkomst av oron för klimatförändringar.

Troligen är wokeismen säkrare förankrad i det svenska samhället än i det amerikanska. Det beror på att amerikanerna enklare och snabbare utarbetar och låter sig förföras av dagsländeliknande influenser än svenskarna. Vi är helt enkelt ett trögare folk som inte så lätt ger oss hän åt fyrverkerier och bling bling-idéer. Vi vill känna våra rötter skjuta djupa rotskott så att vi står tryggt när amerikanernas favoritidéer redan förkastats och ersatts av något annat.

Minns ”defund the police”-rörelsen. Det tog bara två, tre år att uppfinna den, få ett antal amerikanska polisdistrikt att anamma dess världsbild att brottslighet skapas av polisens övergrepp mot buset, skära i budgetarna men strax upptäcka att medborgarna ångrade sig när brottsligheten exploderade utan poliser och därefter återställa polisens budgetar. Hela varvet runt innan Sverige skulle ha kommit till den första utredningen. Men för de driftiga, svara amerikanska kvinnor som drev ”defund the police”-rörelsen blev det i alla fall några miljoner dollar var i överskott när projektet var klart.

Var någonstans i den statliga kulturkanon som nyligen presenterats i Sverige kan man hitta en trovärdig kulturell förklaring till svensk mentalitet i sådana frågor? Våra reaktioner stämmer bättre med närpoliserna Kling och Klang som dock ej ingår i kanonet.