Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.

Snart två år senare har dessa opinioner vänts i sin motsats. Land efter land säger att de ska erkänna Palestina om inte parterna avbryter fientligheterna mot varandra vilket, vad jag kan förstå, är att göra antisionismen till ledande princip för utrikespolitiken. Om Hamas fortsätter att kriga får rörelsen en stor framgång i form av ökat internationellt erkännande. Om Israel inte slutar skjuta så samlar världssamfundet ytterligare glödande kol på dess huvud.

På liknande sätt tycks antisemitismen anses allt mindre skamlig. Detta är knappast vetenskapligt bevisat, men man märker det i sina sociala kontakter. Människor som tidigare stod helhjärtat på judarnas sida får idag något besvärat i kroppsspråket när saken kommer på tal och släpper kommentarer på teman som ”målmedvetna barnamord genom svält”.

Kort sagt menar jag att världens uppfattning om Israel och judarna har vänts om inte till sin motsats så åtminstone ett avsevärt antal grader. Att vara jude var tidigare, åtminstone bland hyggligt folk i Sverige, att segla i medvind. Imponerande statliga insatser, till exempel utställningar och propagandatillfällen, inrättades för att bekämpa antisemitismen. Nu har detta förvandlats till stormig motvind.

Själv undrar jag hur detta, som jag tror internationella, humörskifte gått till. Det började med att Hamas fullt av mordisk glädje genomförde det kanske mest förbjudna i hela världen, nämligen en regelrätt pogrom. Det borde ha lett till att världen samlade sig till en gemensam fördömelse av Hamas och kanske alla andra palestinier. Men så blev det inte, ty Israel svarade med ett intensivt försvarsvåld som vände världens sympatier. Nationerna riktade sin samlade fördömelse mot judarna i stället för mot palestinierna.

Någonting, som jag inte lyckats begripa, måste ligga bakom denna vändning. Kloka människor, som jag tillfrågat, säger att svaret är självklart eftersom Israel enligt statistik från Hamas dödat många fler palestinier än det antal israeler som palestinierna gjort kål på. Det kan låta som en övertygande förklaring till humörväxlingarna men det överbevisar inte mig eftersom domen över parterna inte rimligtvis bestämmas av hur många motståndare som vardera sidan tagit livet av. Att räkna poäng och utse vinnare och förlorare på det sättet är något som har med idrott att göra, inte med etiskt försvarbara mellanmänskliga relationer. De allierade under andra världskriget tappade inte världens stöd trots att de vid krigsslutet hade totalförstört jättestäder som Dresden och Hiroshima och förintat oräkneliga mängder av oskyldiga civila. Med det vill jag säga att den enda någorlunda logiska förklaringen till att Israel plötsligt skulle anses mer skyldigt än Hamas inte fungerar på mig och troligen inte på någon annan heller om de besvärar sig att tänka efter.

Sammanfattningsvis har varken jag eller någon annan en hållbar förklaring till omkastningen av de berörda kontrahenternas nådaställning i Mellanöstern. Att försöka mäta respektive parts grymhet och rangordna dem därefter fungerar inte. Det finns ingen domstol som kan ge ett auktoritativt svar på frågan vem som är grymmast.

Jag har några judiska vänner som så länge jag minns har förklarat för mig att var och hur det än hettar till i världen så kommer det till slut att bli judarna som får skulden. Mina judiska vänner säger att de alltid har en packad resväska vid ytterdörren så att de snabbt kan fly. De menar att en outplånlig antisemitism alltid ligger och pyr under händelsernas yta. Judarna, hävdar de, utgör en promille av världens befolkning men det räcker för att allt ont i ett trängt läge ska kunna skyllas på dem.

Jag har bara skrattat åt dem och kallat dem paranoida. Men den här gången är jag inte längre så säker.