När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.

Året var 1986 och jag hade bott i Stockholm, eller rättare sagt Haninge, i ett drygt år när en gammal klasskamrat från högstadiet hörde av sig. Vi hade aldrig varit nära vänner, egentligen inte mer än bekanta, men nu hade även hon flyttat till Stockholm och ville att vi skulle träffas.

Det ville även jag, för när man flyttat till en ny stad känns även de mer ytliga bekantingarna från hemstaden som nära vänner. Och under veckorna som följde blev vi också det. Och när min vän, vi kan kalla henne C, blev av med sitt andrahandskontrakt erbjöd jag henne att flytta in hos mig i min lilla lägenhet i Brandbergen tills det ordnat sig med bostad.

Hon blev kvar i sex månader och det var en väldigt trevlig tid. C visade sig vara en perfekt inneboende – flexibel, ansvarsfull, hjälpsam och dessutom alldeles fantastisk på att laga mat. Fiskgratänger, köttgrytor, pastarätter, pajer…

Hon kunde också skapa rena festmåltider av i stort sett ingenting. C var helt enkelt fenomenal på smaker och det var otroligt inspirerande. För första gången i mitt liv fick jag lust att själv ställa mig vid grytorna.

Det gjorde jag också och jag insåg ganska snabbt att det är fantastiskt roligt att laga mat. Och jag har blivit riktigt duktig på det, jag också.

C och jag höll kontakten även efter att hon flyttat. Men med åren blev vår kontakt mer och mer sporadisk. Livet kom emellan, som det så ofta gör.

För 20 år sen gick hon bort, bara 42 år gammal, av en sjukdom som tärt på henne under flera år men som hon aldrig berättat om. Det var en sorgens dag och jag tänker fortfarande på henne med saknad.

Bild: Ostpaj på C:s vis (skribentens foto)