Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.

För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?

Det främsta skälet är, påstår jag, att de helt enkelt känner sig hotade. Svenska kulturjournalister har i åratal – decennier – tävlat om vem som kan inta den mest styvmoderliga attityden mot allt som kan hävdas vara svensk kultur. Det är deras usp – deras ”unique selling point” – och själva incitamentet för deras yrkesmässiga existens.

I detta ständiga hån mot den svenska kulturen finns ett förakt för medborgarna, för vanligt folk. Den som säger att svensk kultur inte existerar (eller är ”töntig” respektive ”barbarisk”, som två framträdande politiker hävdat) är inte i otakt med verkligheten av en slump, utan för att han eller hon har valt att vara det.

Som Karin Pettersson i Aftonbladet, till exempel, som vrider ut och in på sig själv för att hitta tillräckligt nedsättande ord om den, av så många, efterlängtade kulturkanon:

”Det var redan från början uppenbart att projektet i bästa fall var en avledningsmanöver för att slippa prata riktig kulturpolitik, och i värsta fall ett sverigedemokratiskt redskap för koppla medborgarskap till av staten godkända kunskaper om Karl XII och Esaias Tegnér.”

Hon är faktiskt lite rörande i all sin desperation. Och det är kanske inte så konstigt att hon är desperat. En kulturkanon slår fast att svensk kultur existerar och är värd att bevara, vilket i grunden underkänner tolkningsföreträdet hos henne och alla andra som gjort det till sitt levebröd att ifrågasätta den.

En kulturkanon är naturligtvis inte helt lätt att genomföra – inte heller är det självklart vad som ska finnas med i den. Den är icke desto mindre nödvändig, inte minst just på grund av journalister som Karin Pettersson med flera, som tillbringat så mycket tid med att försöka banka in i huvudet på svenskarna att vår inhemska kultur ingenting betyder.

Det här är en upprättelse för medborgarna, vars kulturarv så länge utsatts för spott och spe av människor som borde ha värdesatt det.

Bild: Vilhelm Mobergs ”emigrantkoffert”, där han samlade manuskript och källmaterial till Utvandrarsviten – kanske en del av vår nya kulturkanon? (Wikimedia Commons)