I hela västerlandet har vi ungefär samma problem med låg tillväxt, eftersatt infrastruktur, ökande arbetslöshet, okontrollerad immigration och växande sociala klyftor av ekonomisk, social och kulturell karaktär.

Dagens politikerstyrda samhällen visar sig oförmögna att lösa dessa problem. Det är underligt eftersom det var lösningen av just sådant som gjorde västerlandet, kanske särskilt Sverige, så lyckosamt under rekordåren från krigsslutet och tre, fyra decennier framåt. Då blev Sverige en internationell förebild – ”den svenska modellen” – just för att vi så framgångsrikt hanterade de problem som idag jagar oss i hasorna. Dassen på bakgårdarna försvann, varmt och kallt vatten installerades i bostäderna, invandrarna ställde sig på led för att bemanna svarvarna i den expanderande industrin, skolbarnen lydde lärarna, förkovrade sig och fick tåla att gå om klassen vid underkända betyg.

att systemet fungerade i bemärkelsen att Sverige och det övriga västerlandet blev internationella förebilder kan inte förnekas. Men hur processen gick till och om den över huvud taget hade något att göra med politikernas insatser vet vi faktiskt inte. Jag vet att detta uttalande är tabu, vilket betyder att det egentligen inte får sägas.

Så låt mig skruva upp det lite till. Vi försöker numera lösa samma samhälleliga problem som under rekordåren och dessutom med samma metoder, det vill säga den ena efter den andra offentliga insatsen från miljonprogrammet till det lågaffektiva bemötandet, utan att de eftersträvade resultaten nu för tiden tycks ens komma i närheten av att förverkligas.

En metod att hantera detta intellektuella dilemma är att förklara att jag har fel i min lägesbeskrivning. Världen ser inte ut som jag säger. Rekordårens samhällen fungerade mycket bättre än våra. Nu har förutsättningarna för förnyat välstånd och framtidstro raserats av samhällsnedbrytande invandring och av att det uppstått globalistiska och multikapitalistiska maktcentra som härskar utan respekt och intresse för människor i Avesta.

Den metoden att intellektuellt bearbeta problemet skulle jag vilja kalla förnekelse i bemärkelsen att man skjuter det ifrån sig och förklarar att det inte finns. (Jag är förstås inte säker på min egen hållning. Jag kan ha fel. Människan håller nu trevande på att bygga sig en framtid utan att det, som under rekordåren, tycktes mer eller mindre självklart hur framtidssamhället skulle konstrueras.)

Om man emellertid inte förnekar problemet, utan erkänner att de utvecklingsmetoder och den utvecklingspolitik som tycktes ge rikligt resultat under rekordåren numera inte tycks fungera, så får man ett annat huvudbry. I varje fall får jag det eftersom jag – utan att förneka den nytillkomna invandringens och globalismens skadeverkningar – inte tror på den grundläggande och statsbärande uppfattningen att rekordårens framgångar berodde på skickligt utformad politik.

Det är sant att det gick bra för Sverige liksom det gick bra för hela västeuropa, men det berodde enligt min mening inte i första hand på klok politik. Detta är, påstår jag, en för vår tid avgörande fråga eftersom svaret bestämmer hur vi ska försöka hantera dagens problem. Var det, på den tiden, miljonprogrammet, ATP och den övriga politiken som byggde det starka Sverige? Kan vi lära oss något av våra gamla framgångar?

Nu kommer det några liberaler eller annat slags ekonomutbildade borgare och säger att det där med miljonprogram var ett socialdemokratiskt slag i luften som för framtiden kommer att göra lika lite nytta som det gjort i det förgångna. I stället gäller neoliberalism och fullständig frihet för alla marknader. Effekterna av sådan politik ger omedelbara och positiva resultat, se bara på president Mileis erfarenheter i Argentina. Sverige borde idag följa Argentina i spåren för att snabbt kunna rädda vår besvärande situation.

Själv är jag inte opåverkad av sådana locktoner. Såklart att det främjar tillväxten om rejäla vinster kan göras. Såklart att det skapar ökade incitament hos arbetslösa att söka arbete om bidragen till arbetslösa tas bort. Men en sådan nationell hästkur för skulle behöva ordineras mycket mer radikalt än någon hittills vågat föreslå (om inte Milei, mot min luttrade förväntan, visar sig vara ett undantag) för att ha en chans att ta skruv och på allvar påverka människors beteende. Hur gör man för att begränsa välfärdsstatens mentalt korrumperande inverkan utan att det leder till inbördeskrig? (Minns Jean-Claude Juncker, tidigare premiärminister i Luxemburg och senare ordförande för EU-kommissionen, som sa att alla politiker vet vad som behöver göras, bara inte hur det ska bli återvalda efteråt.)

I grunden handlar det om en målmedveten förflyttning av ansvaret för medborgarnas liv. Det går inte att ha en syftesparagraf i grundlagen som föreskriver att huvudansvaret för den enskilde ligger hos politikerna, inte hos medborgaren. Den här meningen i regeringsformens inledningskapitel måste helt enkelt strykas som tydligt tecken på att ett fundamentalt nytänkande behövs:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

En ny anda måste genomsyra nationen, subsidiaritetens anda som säger att ansvar måste föras nedåt, mot medborgarna, inte uppåt, mot riksdag och politiker. Med ansvar följer makt. Det måste ständigt framhållas att politikerna är medborgarnas tjänare. Det var de gradvis borttynande resterna av en sådan anda som skapade rekordåren och den i hela världen beundrade bilden av den svenska modellen.

Som Nietzsche förkunnade Guds död förkunnar jag härmed välfärdsstatens nedläggning.