Att vara patriot i Sverige är förenat med hat, hot och stigmatisering. Extremiststämplarna används i parti och minut för att misstänkliggöra människor som älskar sitt land och som har synpunkter på det allmänna förfallet. Men det är minst lika illa i England. Vanliga engelsmäns alla försök att protestera mot en havererad migrationspolitik, och dess negativa effekter på samhället, avfärdas konsekvent som fascism och rasism.

Engelsmännen sväljer dock inte förolämpningarna lika följsamt som svenskarna.

Som du kunde läsa här på DGS nyligen har myndigheternas styvmoderliga behandling av den engelska rödvita flaggan, med St Georgskorset, fått medborgarna att svara med att hissa den på alla ställen de kan. Nu har en helt ny gräsrotsrörelse tagit fart i England och den tycks inte stanna av, trots myndigheternas och mediernas ihärdiga försök att stoppa den.

Det är naturligtvis inte förenligt med lag och ordning att måla en rondell eller en husvägg – det förstår alla. Men faktum är att myndigheterna ser det som mer behjärtansvärt att få bort de engelska färgerna från det offentliga rummet än andra färger. Palestinaflaggor kan hänga i lyktstolpar och på väggar i dagar, veckor, månader innan någon tar bort dem – de engelska flaggorna tas bort så fort de upptäckts.

De engelska myndigheternas ovilja att ta tag i migrationspolitikens förödande konsekvenser har fått det engelska samhället att skaka i sina grundvalar på ett mer påtagligt sätt än vi ser här i Sverige, som ju har vanskötts på samma sätt. Det är nog inte så konstigt. Engelsmännen har fortfarande en stark koppling till patriotismen och enigheten från de båda världskrigen och i deras DNA finns vetskapen om att deras folk medverkade till att besegra nazisterna. Sånt skapar en stolthet och självkänsla som inte är så lätt att hacka sönder med hat och hot.

Den nya gräsrotsrörelsen, Operation Raise the Colours, startade i Birmingham och har spridit sig till andra städer, inte minst till de östra delarna av London. Och det är naturligtvis ingen slump att det hela startar på platser där effekterna av den huvudlösa migrationspolitiken varit och är särskilt kännbara. Det handlar om patrioter, engelsmän som älskar sitt England och som vill ha sitt land tillbaka – men i många (de flesta) medier beskrivs rörelsen som närmast fascistisk.

Nu återstår att se om det engelska styret, med Keir Starmer i spetsen, kan skrämma de infödda engelsmännen till lydnad eller om missnöjet kommer att visa sig i nästa val. Det beror förstås på hur hårda tag myndigheterna väljer att ta till. Men jag hyser faktiskt ett visst hopp om att Englands starka, humoristiska och egensinniga folk ska ta hem segern över de arroganta makthavarna.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Ett skyddsrum i London under blitzen 1940. (Public domain via Wikimedia Commons)