Sensommar är inte bara kräftans tid – utan även surströmmingens. För mig tog det över 50 år innan jag lärde mig äta denna omstridda delikatess – nu kan jag inte tänka på surströmming utan att det vattnas i munnen.

Första gången jag kom i kontakt med surströmming var när min mamma hade bestämt sig för att ordna surströmmingsskiva i trädgården hemma hos morfar. Värmlänningar som vi är hade vi inget egentligt band till denna norrländska specialitet men i sitt jobb inom hemtjänsten hade mamma kommit i kontakt med en surströmmingsälskande äldre dam, och dennas berättelser om de fantastiska tunnbrödsklämmorna frestade mamma. Och så en kväll i augusti, nån gång alldeles i början av 70-talet, var det dags för släktens första surströmmingskalas.

Jag ska villigt erkänna att jag ryggade inför doften – så mycket att jag gick in och tog en smörgås och lade mig och läste på vindskammaren istället för att umgås med de andra i trädgården. Och det blev, under många år, mitt kategoriska svar på alla vänners och bekantas försök att få mig att smaka. Aldrig i livet!

När jag varit tillsammans med min nuvarande make ett tag fick jag veta att även han var en surströmmingsfantast. Han vägrade bestämt att avstå från detta nöje under augusti och vid flera tillfällen lämnade jag därför hemmet – om än högst tillfälligt – medan han njöt av sina klämmor. Men med tiden vande jag mig vid doften och även om jag inte själv smakade, utan fyllde mina tunnbröd med rökt makrill istället, så kunde jag i alla fall sitta med vid bordet – om det var dukat utomhus, alltså.

Till sist var det sonen som utmanade mig såpass vasst att jag inte längre kunde argumentera för min sak. Han påpekade att jag, som säger mig värna svensk kultur och svenska traditioner, också borde slå ett slag för surströmmingen. Dessutom, försäkrade han mig, är det gott!

Det tvivlade jag på men jag antog till sist utmaningen och tvingade mig att vara med på en skiva – och även äta den fisk jag trodde mig avsky så mycket. Och insåg det som så många före mig redan förstått: att surströmming serverad i tunnbröd med mandelpotatis och rödlök, är en fantastisk delikatess som inte liknar någon annan.

Numera längtar jag varje år efter den traditionella surströmmingsskivan. Och jag är otroligt glad att jag till sist vågade prova.

Foto: En burk njutning… (Wikimedia Commons)