Ibland får jag kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Enligt egen uppfattning är jag inte så hjärtlös. USA:s president Eisenhower sa att det faktum att militären behövs inte innebär att den genom det militärindustriella komplexet ska styra nationen. Min inställning är motsvarande. Visst behöver ett gott samhälle någon sorts sociala skyddsnät, men det betyder inte att det välfärdsindustriella komplexet ska styra och ställa och forma politiken efter sina egna syften.

Förresten har jag genom åren skrivit något femtontal böcker om hur välfärdssystemen borde vara organiserade. En hel del har blivit omsatt i praktisk politik, framför allt förslag som rört medborgarnas rätt att välja, till exempel att välja skola, äldreomsorg, vårdcentral och så vidare.

Med det vill jag säga att jag genom åren haft tillfälle att tänka på frågorna. Nu avser jag att redovisa min tyngsta insikt när det gäller det svenska välfärdssystemet. Med välfärdssystem menar jag just nu penningbidragssystemet, inte den del av välfärden som likt skolan och sjukvården meddelas in natura.

Sjukvård vill man helst inte ha annat än när man av kroppsliga skäl prompt måste och därför finns det begränsad risk för överutnyttjande. Med välfärd som går ut i pengar – socialbidrag, sjukpeng, arbetslöshetsersättning och så vidare – är det andra bullar. Pengar kan man ta emot hur mycket som helst utan gräns och därför måste det inrättas stabila kontrollsystem för att rädda statens ekonomi.

När penningbidragssystemen började byggas i början av förra seklet växte de ofta fram ur det civila samhället. Arbetarna betalade varje månad in en försäkringsavgift till fackets sjukkassa och om Nisse blev arbetslös fick han begära ersättning av kassan enligt kassans regelsystem. Här fanns två oerhört starka spärrar mot missbruk och överutnyttjande.

För det första fanns den solidariska (eller småborgerliga eller gråsosseartade eller vad du vill kalla den) svenska inställningen att man inte skulle ligga sin nästa till last, att de var en skam att låta sig försörjas av andra. Att Nisse skulle sjukskriva sig för att han ville jaga älg fanns inte på kartan. Om han blivit ertappad med något sådant hade han likagärna kunnat skjuta sig ett skott för pannan, för hans respekt i lokalsamhällets ögon vore tillintetgjord.

Den andra spärren var kassan själv. Dels var den lokal. Den hade kännedom om Nisse och hans vandel och hans hälsotillstånd. Dels betalade den med egna pengar. Den kunde inte skicka en räkning till staten om pengarna tog slut. Det var först på 1930-talet som kassorna fick ta emot statliga pengar. Kassan måste snåla.

På alla dessa punkter har vi nu hamnat i omvända världen. Föreställningen att medborgaren inte ska ligga sin nästa – eller det allmänna – till last är på det hela taget utraderad. För de flesta medborgare är det allmänna för övrigt ett opersonligt berg av guld som inte märker om den enskilda medborgaren låter sig försörjas en månad mer eller mindre. Dessutom ankommer årligen ett gäng nya medborgare från samhällen där staten varit en naturlig motståndare som man blåser så mycket man bara kan.

För det andra är kassan, numera den monopoliserade Försäkringskassan, en blankettbyråkrati som inte känner den ansökande medborgaren och som, vilket är den stora skillnaden, inte har ett dugg att vinna på att snåla. Tvärtom, Försäkringskassan skickar bara större räkningar till staten och ju fler klienter den har, desto mer resurser får den och desto behagligare blir dess liv.

Jag är ledsen, för välfärdsstaten var en ädel tanke, men det här har bevisat sig ohållbart. Jag är snarast förvånad över att den hållit så länge och så väl. Kanske finns det någon räddande faktor som jag inte upptäckt. Troligen har den återstående solidaritetens effekter varit en starkare broms än man kunnat fatta.