Många har nog glömt det, men perioden 1945 – 1975 kallades i svensk historieskrivning för ”rekordåren”. ChatGPT ger några exempel:

BNP ökade med i genomsnitt 3–4 % per år under flera decennier. Arbetslösheten var extremt låg, ofta under 2 %. Aldrig tidigare (eller senare) har Sverige haft en så lång och stabil period av tillväxt, sysselsättning och välståndsökning.

Under 1970-talet förändrades läget, förklarar Chat. Oljekrisen 1973 → kostnadschock och inflation. Ökad global konkurrens. Högre lönekrav → kostnadstryck. Sverige gick in i en period med stagflation och strukturproblem.

Det var då jag på allvar började fundera över hur utveckling i en kapitalistisk ekonomi går till och hur Sverige hade nått sina uppenbara framgångar. Om vi begrep detta, tänkte jag, så skulle vi kunna återupprepa rekordårens underverk.

Jag insåg att en av framgångens hemligheter var förekomsten av riskkapital, det vill säga pengar som folk var villiga att satsa i nya verksamheter i syfte att få fart på nya företag. Sådant skedde lämpligen vid en aktiebörs – Stockholmsbörsen startade år 1863 – men sådan privat kapitalförmedling hade vid rekordårens slut kommit av sig. Stockholmsbörsen hade blivit ett tillhåll för stora, etablerade företag snarare än entreprenörsverksamheter. Det fanns helt enkelt inte pengar nog åt framtidsföretagen.

Därför startade jag en börs för entreprenörsföretag som hette AktieTorget. Det var mycket krångligt, men det gick. På några år hade vi hjälpt en bit över hundra nya företag att dra in ett hyggligt antal miljarder kronor i riskkapital.

Sedan inträffade något mycket märkvärdigt som jag ännu några årtionden  senare inte fullt begripit (vilket delvis kan ha berott på att jag sålde börsen och därför inte funderade så särskilt över dess vidare öden). Det som inträffade, tror jag, var ett kulturskifte. Riskkapitalets källor förändrades. Min idé hade varit att försöka härma artonhundratalet och söka riskkapital hos vanligt, sparsamt folk som med sina pengar ville medverka i nationens utveckling. Men på något vis ser jag nu något annat när jag blickar ut över riskkapitalmarknaden. Nu är det storkapitalet inklusive statliga riskkapitalfonder, inte vilken läkare eller advokat som helst, som bestämmer över vilka kommersiella satsningar som ska göras.

Jag vet inte om denna förändring är bra eller dålig. Jag vet inte ens om den är korrekt beskriven, det vill säga om den faktiskt inträffat på det viset jag påstår. Man skulle kunna argumentera att utvecklingen, om den verkligen tagit sig den form jag hävdar, rimligtvis vore förmånlig för det svenska näringslivet eftersom statligt riskkapital är så mycket rikligare än de privata källorna. Å andra sidan satsar de statliga fonderna inte sina egna pengar, utan medborgarnas, och saknar i motsvarande mån den ansvarskänsla som kunde förväntas av läkarna och advokaterna. Om man funderar över hur det gått för Northvolt och Stegra, ja för hela den offentliga energi- och miljöverksamheten, har man anledning att anta att allt hade gått bättre om bara riskkapitalet hämtats hos en snål medelklass som satsat sina egna pengar än hos inställsamma byråkrater som mest tänker på att hålla sig väl med politiker. Se bara på de figurer som bemannar landets dominerande administrativa apparater.

När jag betänker detta perspektiv slår det mig att det ligger mycket nära en annan fråga som många ställt sig utan att få bra svar, nämligen varför den svenska borgerligheten i stort sett abdikerat. Till exempel har den gett upp sina värderingar och anslutit sig till politikerväldets normer vilket märks tydligt hos inställsamma företag som förespråkar kulturell mångfald och olika slags hållbarhet i stället för lönsamhet, vilket borde vara dess rättesnöre. När proletariatet inte uppförde sig på det föredömliga sätt som Karl Marx önskade, det vill säga övertog makten och inrättade ett jordiskt proletärt paradis, så förklarade han historien med att proletariatet förvandlats till ett trasproletariat. Ibland har jag med motsvarande logik undrat om vi numera inte står under inflytande av en trasborgerlighet som är nära förbunden med det härskande politikerväldet.