Under 1900-talet var marxismen den ledande politiska idéinriktningen till dess att den vid århundradets slut förvandlades från något revolutionärt till något systembevarande. Revolutionärt betyder att sociala skikt som tidigare inte haft något inflytande plötsligt får ett inflytande. Så gick det till i Ryssland och i Kina. Systembevarande betyder att sociala skikt som står på tur att ta makten gradvis, exempelvis genom klassresor, anpassar sig till sina nya förhållanden.

I Sverige har denna process varit mindre konfliktfylld än på andra ställen vilket troligen beror på att det svenska folkets uråldriga ambition att undvika konflikter. Ursprunget till denna säregna läggning har nog med klimatet och den låga befolkningstätheten att göra. Bristen på folk berodde på att vanliga, hyggliga stenåldersmänniskor aldrig frivilligt skulle ha bosatt sig så här långt norrut. Men när nu folk hade hamnat nästan utan grannar i dessa karga isöknar gällde det att ha goda relationer med dem som fanns. (Det bästa sättet att undvika gräl och tvister, upptäckte man, var att inte prata med andra människor, framför allt inte främlingar, utan i stället att arbeta varför vi blev det ordkarga och tillmestadels flitiga och ointressanta folk som vi är.)

Men mänsklighetens dominerande tankerörelser såsom just marxismen kunde inte annat än utöva inflytande även över detta trögtänkta och fredliga folk. Vi förstod att samhället var indelat i socialister och borgare och att det rådde konflikt mellan dessa. På det viset kunde vi emellertid inte ha det just på grund av vår fredlighet. Hela samhällssynen var liksom predestinerad för social disharmoni av en sort som vi inte kunde leva med om vi redan nästa morgon skulle samarbeta med det glesboende grannfolket vid morgonslåttern.

På det viset gjorde svenska folket för något halvt årtusende sedan sin kanske främsta och mest oefterhärmliga sociala innovation, nämligen bruket, till exempel järnbruket, pappersbruket och glasbruket. Där umgicks klassfienderna praktiskt taget tjugofyra/sju utan blodiga stridigheter.

En annan världsomvälvande nyhet, som nådde oss från länder där den genomsnittliga produktiviteten var så hög att folk hade råd att grubbla över hur de skulle ha det, var demokratin, alltså påfundet att frågor av allmänt intresse skulle underställas folklig omröstning. Alla insåg att ett sådant system skulle bli en dödlig utmaning mot samhällsfriden eftersom socialisterna till antalet var långt fler än borgarna och att en ny regim som fördelade makt efter antal skulle göra rent hus med borgerligheten vilket i sin tur skulle bryta mot budet om gemensam fredlighet och därför var samhälleligt oacceptabelt.

Man inrättade därför en ny ordning som visserligen var dyrbarare att driva men som garanterade trivsel åt alla. Man överlät produktionsapparaten, det vill säga alla bruken, i socialisternas vård, precis som de själva hade fantiserat i sina kortvariga, mest upphetsade ögonblick. Sedan gjorde man en unikt svensk gambit. Man avskaffade den svenska borgarklassen i dess ursprungliga skick och byggde den i stället en ny födkrok som bestod av sinekurer inom administration och politik. Av den gamla härskande borgarklassen har det blivit en härskande byråkrat- och politikerklass. Den gamla borgarklassen blev så entusiastisk av detta att den självmant avskaffade sin enda återstående kampavdelning, således den svenska arbetsgivareföreningen SAF. Finns det något annat land där borgerligheten bevisar sin avsaknad av befintlighet genom att lägga ned sin sista intresseorganisation?