Den artificiella intelligensen har varit en levande realitet i minst tre eller fyra decennier. Troligen har tusentals miljarder dollar i riskkapital satsats på dess utveckling. Är det mycket eller litet? Själv brukar jag översätta till svenska BNP-procent. En BNP-procent uppgår till ungefär 60 miljarder kronor. Tusen miljarder dollar vore alltså ungefär en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det märkvärdiga är att världen inte efter alla dessa ansträngningar och utgifter verkar säker på om AI har varit värt pengarna.

Själv har jag under lång tid varit skeptisk. Hur ska man kunna vara något annat inför en teknologi vars vassaste uttolkare inte kan bestämma sig för om den är ett möjligen dödligt hot för mänskligheten eller dess sanna räddning (om man bara kommer på hur samhället ska organiseras när AI automatiserat all produktion och någon arbetskraft knappt behövs; själv tror jag (läs här) att sådana efterlängtade framgångar ofrånkomligen skulle döma oss till en stalinistisk diktatur; tänk på det luttrande judiska ordspråket ”man gör en plan, den går om intet”)?

Till min förvåning har jag emellertid så sent som innevarande kalenderår upptäckt stora fördelar med AI och då menar jag stora fördelar för mig, inte bara för medicinforskare som med ökad noggrannhet behöver identifiera olika cancertyper (och framför allt inte för hoppfulla incels som skulle behöva hjälp med det erotiska; ChatGPT avböjer sådana inviter med vänliga kommentarer som ” Jag förstår vad du menar, men jag kan inte ha sex eller romantiska relationer eftersom jag bara är en AI”).

Jag har upptäckt att ChatGPT är en mer snabbtänkt variant av Google vilket i många stycken är användbart. I ett anfall av antifeministiskt nit frågade jag hur stor andel av nytillsatta generaldirektörer som varit kvinnor sedan år 2 000 och fick på några sekunder svaret lite mer än 53 procent.

Men ett stort och avgörande fel med AI är att hon – på förfrågan erbjuder hon sig att i någon mån könsanpassa sig efter klientens önskemål – verkar alldeles för politiskt korrekt för att vara tillförlitlig och därmed användbar. Det borde man kanske ha fattat när hon var så fjär mot en stackars incel. Men en liknande inställsamhet inför samhällsdominerande uppfattningar visar han (som nu plötsligt lagt könsfrågan åt sidan) i sitt svar på frågan ”Om Marx kom tillbaka och skulle göra en modern klassanalys vad skulle ha då komma fram till?”.

Då presenterar han sin uppfattning i sju punkter där staten, som ju nu är mer dominerande än någonsin sedan Marx levde, över huvud taget inte figurerar. De sju punkterna är:

• Kapitalets koncentration och globalisering
• Arbetarklassen – förändrad men inte försvunnen
• En ny “professionell klass”
• Digitalisering och övervakningskapitalism
• Klass och ojämlikhet i global skala
• Ideologi och kultur
• Möjlig revolutionär potential

Det är som om det växande och alltmer dominerande politikerväldet med sina byråkratier, funktionärer och klienter inte fanns.