Många omdömesgilla personer, varav flera med framstående positioner, säger att det ligger i exempelvis Sveriges intresse att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland eftersom Putin skulle försöka erövra delar av Europa om han inte hade fullt upp att göra i Ukraina. Den tanken är inte gripen ur luften. Sedan mänskligheten började indela sig i distinkta, mer eller mindre särskiljbara grupper, till exempel nationaliteter, som för det mesta haft begärelse till andra gruppers boskap, guld, mark och kvinnor har det fallit sig naturligt för dem att då och då anfalla dessa andra grupper för att döda dess medlemmar och stjäla deras egendom.

Detta kan inte förnekas. Historien är mitt vittne. Men jag tror, i och för sig på ännu så länge lösa och obevisade grunder, att en ny princip börjat gälla efter första världskriget, nämligen att det är billigare att köpa än att stjäla, en trossats som kanske inte gäller i det lilla formatet, men väl i det stora.

I små sammanhang kan det vara fördelaktigt att stjäla. Kriminella ligor av fjortonåringar kan försörja sig ganska hyggligt på det viset. Det är lätt att gömma en stulen oxfilé i en Canada Goose-jacka och risken att åka fast är obetydlig. Men om projektet antar större proportioner, till exempel om Putin suktade efter begärliga svenska nyttigheter såsom Postkodlotteriet och Slite kalkbrott på Gotland, så vore det antagligen smartare av honom att skicka fram affärsförhandlare än att försöka med väpnad trupp, jaktflygplan och amfibiestridskrafter. Motsvarande gäller, tror jag, vad han än skulle vilja ha om det så vore Katarinahissen eller Pågens Bageri.

Antag att han (Putin, alltså) vill ha gotländsk kalk för att malas till pulver och sedan spridas över rysk jord för bördighetens skull. Om han erövrade kalkbrottet militärt för att sköta driften i egen regi hade han aldrig kunnat uppnå den redan existerande effektiviteten i produktionen. Kalkbrottsarbetarna skulle djävlas med honom. Produktiviteten skulle minska. I stället för lönsamhet skulle verksamheten troligen uppvisa stora förluster. Hela Gotland skulle krångla med honom. Transportfordonen skulle sluta fungera och om Putin statuerade exempel genom att hänga ett antal gotlänningar i Almedalen skulle måttet vara rågat. Svenskarna skulle bilda gerillaförband och döda alla ryssar de kom åt. Putin skulle förstå, även om det vore sent påkommet, att det hade varit bättre att köpa kalken som alla andra.

Även i andra fall hade Putin tvingats inhämta denna bittra läxa. Ingen skulle köpa Pågens kanelbullar om ryssarna erövrat fabriken. Postkodslotteriet skulle vara värdelöst om ingen ville ha dess lotter.

Ändå är det med hjälp av våld och krig snarare än genom fredligt och ömsesidigt fördelaktigt kommersiellt samarbete som människor i alla tider försökt tillfredsställa sina begär. Jag tror, även om det kanske verkar naivt, att det beror på att nationernas ledare länge levde (och kanske gör Putin fortfarande det; många tror att så är fallet även om jag menar att han borde ha fattat bättre) kvar i en förkommersiell tid när krig och stöld var de enda tillförlitliga metoderna att tillägna sig nästans attraktiva nyttigheter. Först under artonhundratalet blev handel och frivilligt utbyte gradvis standardalternativet när varor och tjänster skulle byta ägare.

Första världskriget blev, hoppas jag, det sista exemplet på att ett gammaldags ekonomiskt tänkande fortfarande dominerade. I stället för att hjälpa Tyskland att komma på fötterna efter sin förlust ansträngde sig vinnarna att krossa, förnedra och skadeståndsbelägga tyskarna och därmed lägga en grund för nästa krig. Versaillesfreden inspirerades av ett nästan medeltida hat vars syfte var att efter fredsslutet tillfoga de förlorande makterna så mycket besvär som möjligt när de inte längre hade något att sätta emot. I boken Fredens ekonomiska konsekvenser, som publicerades 1919, försökte den sedermera allmänt hyllade ekonomen John Maynard Keynes förgäves att förmå fredsförhandlingsdelegaterna att inse att en politik grundad på den gamla krigslogiken bara skulle förvärra situationen i Europa. Så här skrev han bland annat:

[Om politiken efter krigsslutet] hade utkämpats på grundval av försiktig generositet i stället för imbecill girighet, hur mycket bättre skulle då inte Europas ekonomiska utsikter nu kunna vara.

[Versailles]fördraget innehåller inga bestämmelser om Europas ekonomiska återuppbyggnad, ingenting som gör de besegrade centralimperierna till goda grannar, ingenting som stabiliserar de nya staterna i Europa, ingenting som kan återta Ryssland. Inte heller främjar den på något sätt en pakt av ekonomisk solidaritet mellan de allierade själva; I Paris träffades ingen överenskommelse om att återställa Frankrikes och Italiens oordnade finanser eller att anpassa systemen i den gamla och den nya världen.

Om människorna kunde vara idioter år 1919 så går det väl bra även år 2025.