Ett ofta använt debattknep för att vinna politiska poäng är att åka snålskjuts på andra världskrigets offer. Att utan omsvep jämföra världshistoriens grymmaste massmord med exempelvis kriget i Gaza, triggar igång människors känslor och vips har Netanyahu utnämnts till vår tids Hitler.

Morgan Johansson (tidigare justitieminister och numera socialdemokratisk utrikespolitisk talesperson) påstod för ett tag sen att värre krigsbrott än i Gaza kanske inte förekommit sen andra världskriget. EU’s dåvarande utrikeschef Josep Borrell tyckte redan 2023 att Israels svar på 7 oktober till och med överträffar andra världskriget i destruktivitet.

Brendan O’Neill i tidningen Spiked väljer dock ett annat perspektiv. Istället för att gå 80 år tillbaks i tiden tar han upp aktuella konflikter som, räknat i civila dödsoffer och svält, är långt allvarligare än Gaza. Krigen i Nigeria, Sudan och Jemen får sällan några rubriker och många känner inte ens till deras existens, delvis på grund av vad Brendan kallar medias ”Gaza-fetishism”. En av hans referenser är för övrigt svensk-jemeniten Luai Ahmed, som här håller ett lysande anförande i FN.

Andra världskriget var inte enbart ett blodbad som kostade 70 miljoner människoliv, det var också i mångas ögon en kamp mellan ”gott och ont”. Om man nu nödvändigtvis måste gräva upp Hitler och påminna oss om 40-talet, varför göra Israel till ”The bad guy”? Vore det inte mer logiskt att förknippa Israel med England och Hamas med nazisterna?

Islam och nazismen står ideologiskt nära varandra. Inte bara i sin syn på judefrågan, utan också i synen på demokrati, föraktet för minoriteter och hyllandet av politisk våld. Palestiniernas grundare Yassir Arafat fick sin politiska skolning av sin släkting al-Husseini, välkänd nazistledare i Mellanöstern och en av Hitlers förtrogna.

Israel är precis som 40-talets England en demokrati. Man tror på västerlandets värderingar. England stred inte enbart för sitt territorium, utan också för den civilisation man varit med om att bygga upp och som riskerade att falla i händerna på vad man uppfattade som en ”barbarisk dödskult”.

Tyska folket ansågs ansvariga för nazismen eftersom den röstats fram i demokratiska val. Hitlers parti NSDAP fick som mest 37 procent av tyskarnas röster, vilket var tillräckligt för att göra honom till rikskansler 1933. När Hamas tog makten i Gaza 2006 fick de 43 procent av rösterna, vilket borde göra Gazaborna minst lika ansvariga.

Kriget i Gaza handlar inte bara om Israels gränser, lika lite som andra världskriget enbart handlade om territorier. Hamas grundades som en väpnad gren av Muslimska brödraskapet, vars mål är att omvandla Europa och resten av världen till ett judefritt kalifat. Mer om Hamas värdegrund kan du läsa här. En motvikt till den utvecklingen är just Israels närvaro i Mellanöstern.

En skillnad mellan 40-talets England och dagens Israel är att engelsmännen behandlade sina fiender sämre. Man jämnade tyska städer med marken, utan en tanke på att varna civilbefolkningen i förväg. Man skickade inte heller in tusentals långtradare med mat och förnödenheter, mitt under pågående krig. Ingen klandrade England för att tyska befolkningen svalt, så länge nazisterna vägrade kapitulera.

Ändå blev engelsmännen hjältar och vi minns Churchill som en av de stora statsmännen. Knappast något pris var för högt, för att förhindra att Europa och västvärlden blev nazistiskt. Varför resonerar vi inte på liknande sätt när det gäller radikal islam?

BILD: John Cleese i rollen som Basil Fawlty i Pang i bygget (Fawlty Towers, 1975-79).