Det finns rättigheter och skyldigheter. I det mänskliga samhällets naturtillstånd indelades människorna i överhet och vanligt folk. Folket hade skyldigheterna som bestod av förpliktelser att lyda och försörja överheten. Överheten hade motsvarande rättigheter.

Jag hoppar över några årtusenden av betydelsefull men krånglig historisk utveckling där rättigheterna och skyldigheterna ändrat karaktär och fram och tillbaka flyttats mellan överheten och folket och nytillkomna samhällsskikt, kapitalisterna till exempel, vilket tvingat fram omformuleringar av samhällskontraktet.

Till slut har vi i västvärlden, som är den högst utvecklade avdelningen av mänskligheten, kommit fram till en ordning som tydligt skiljer sig från det mänskliga samhällets naturtillstånd däri att rättigheterna och skyldigheterna har bytt plats så att de förra tillkommer vanligt folk medan skyldigheterna samlas på överhetens axlar. Sannolikt kommer detta paradoxala tillstånd att leda till vår undergång.

Egentligen är det jag säger bara en uppdaterad version av Sokrates tes om att demokratin leder till samhällets sönderfall eftersom människor till den grad älskar den frihet demokratin ger dem att de inbillar sig sakna några som helst samhälleliga skyldigheter och att det därför behövs en tyrann för att i någon mån återställa hyfs och ordning.

Vad Sokrates inte tydligt förklarade – i varje fall inte så att jag begripit det – var hur processen skulle gå till. Men tiden har skärpt Clios – Clio är inte, som du kanske tror, en bilmodell utan historieskrivningens gudinna – klarsyn. Hon förstår numera det intima sambandet mellan demokrati och välfärdsstat. Det började med att hon inspirerade Tocqueville (se här till exempel) att beskriva genom vilka mekanismer den amerikanska demokratin lätt kunde förvandlas till ett slags välfärdstyranni. Nu kan vi genom att läsa i vilken morgontidning som helst i Sverige, som är landet med det internationellt mest utvecklade välfärdstänkandet, se hur det går till när överheten blir av med sina rättigheter och förvandlas till folkets tjänare.

Observera, och detta säger jag bara för tydlighetens skull, att min tes här är motsatt den som normalt förfäktas av samhällsgrubblare. De säger att vi har för lite demokrati. Jag säger tvärtom. Det som hotar vårt samhälle är att vårt politikervälde under ett hundratal år för att få röster delat ut oskäligt många rättigheter till folket. Problemet yttrar sig bland annat i att överheten inte längre har råd med sina huvuduppgifter såsom att sköta infrastruktur och fängsla brottslingar.

Social dumpning är ett typexempel. Företeelsen beskrivs så här av Dagens Nyheter:

Social dumpning är alltså vad det kallas när kommuner tvingar utsatta personer till andra delar av landet. Det kan gälla bidragsberoende människor, strukturellt hemlösa eller sjuka med vårdbehov.

Hemkommunen fixar då ett hyreskontrakt i en annan kommun – i stället för i den egna – och betalar för flytten samt ibland även första månadens hyra. Därefter är den utsatta den nya kommunens ansvar.

Den skyldighet att ta hand om sig själv som alla människor hade i naturtillståndet – sköt dig eller dö! – har nu förflyttats till kommunen. Hos vanligt folk finns bara en rättighet till bostad och annat nödvändigt. Skyldigheten ligger hos kommunen som har delat ut så många rättigheter att pengarna tagit slut. Då börjar ett smutsigt schackrande som går ut på att en bondfångarkommun som Nacka lurar på Fagersta kommun ett socialfall för att bli av med bördan. Som göken duperar Nacka kommun andra fåglar att försörja sina barn. Hur ska man kunna hylla en ordning – demokratin – som genom sin inre logik uppmuntrar olika delar av den offentliga sektorn att lura varandra?

Ett annat exempel är det vitsigt benämnda beteende som kallas ”thaimout”. Samma nummer av Dagens Nyheter förklarar:

Det har kallats för ”thaimout” – att åka till exempelvis Thailand ett par månader under vinterhalvåret. Något som skapat debatt, och som flera gånger lett till vite för vårdnadshavarna om de rest trots att skolan nekat ledighet, eller om hemkommunen sagt nej till skolgång utomlands.

Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska se över hur systemet ska fungera. Till exempel vill man att föräldrar som bryter mot skolplikten ska kunna få en sanktionsavgift, likt böter.

Dessutom ska utredningen se över regelverket som kommunerna lutar sig mot när de ska ta beslut om elever som vill fullfölja skolplikten utomlands.

Man vet inte om utbildning är en rättighet eller en skyldighet. I hundratals år har det varit en skyldighet. Skolplikt har rått. Men enligt demokratins inbyggda princip att skyldigheter med tiden förvandlas till rättigheter i takt med att ett tillräckligt antal medborgare som genom en hemlig överenskommelse bestämmer sig för en sådan revolution och politikerna traskar patrullo för att bevara sina röster så är det klart att barnens rätt till skola måste gälla över hela världen, inte minst i Thailand. Jag slår vad om att utredningen kommer att ge staten en ny skyldighet att anlägga skolor varhelst en svensk familj valt att förlägga sin vintervistelse.

Ibland har staten delat ut nya rättigheter till så många kollektiv att dessa börjar bråka med varandra. En debattartikel i samma dags DN ger exempel. Åldringar ska ha rätt till värdig åldringsvård vilket definieras som att de åtminstone ska förstå vad hemtjänstpersonalen säger. Invandrare ska ha rätt att genom offentliga insatser bli integrerade vilket kräver att de bereds tillfälle att umgås med svenskar som när det gäller åldringar ofta av språkskäl betackar sig för umgänget. Vems rättighet ska då dominera, svenskarnas som vill slippa umgänget eller invandrarnas som behöver ett enkelt jobb för att illusionen ska fortleva att integration pågår?

Ju mer välfärden utvecklas genom att vanliga människor får fler förmåner till följd av demokratins mekanismer och politikernas förståeliga önskan att bli valda, desto snabbare förvandlas människornas fördemokratiska skyldigheter till rättigheter som ska uppfyllas av staten, som därmed får allt tyngre bördor att bära på sina axlar.