Den massiva kampanjen för att Sverige ska ta emot patienter från Gaza fortsätter – parallellt med att det åter larmas om hur vårdpersonalen går på knäna. Hur ska de ha det egentligen?

”Hur länge ska vi orka?” frågar sig ST-läkaren Frida Losell i Läkartidningen den 1 augusti och målar upp ett mardrömsscenario:

”Jag skyndar mig bort till tvättförrådet och sedan in i omklädningsrummet. På första bussarongen är det en stor fläck, den andra är det hål i. Tredje bussarongen ser okej ut. Byxorna är för stora, men min storlek fanns inte i dag. Bättre lycka i morgon.”

Hon fortsätter på samma sätt:

”I går kväll hade jag en sen sms-konversation med min kollega innan jag gick i säng. Hon fick hastigt feber och förkylningssymtom på lunchen och tvingades gå hem. Vi skriver fram och tillbaka om hur morgondagens bemanning på avdelningen ska lösas. Underläkaren är på utbildning. Överläkaren har möte på eftermiddagen. Jag funderar på vilket patientsamtal eller möte jag eventuellt kan skjuta upp. Vem blir minst besviken? Vad är minst akut eller angeläget? Kanske kan min man hämta på förskolan, så kan jag senarelägga något till efter arbetstid? Ja, så får det nog bli. Lite mer obetald övertid gör ingen skillnad, mer än möjligen för patienten.”

Låter det här som om den svenska vården har resurser för att ta emot patienter från Gaza?

Frida Losell är inte ensam. Googla på ”vård går på knäna” så ska du få se. Det blir mängder med träffar bara under det senaste året. Med tanke på att vi hört samma sak i minst tio, femton år är det lätt att räkna ut hur många tusentals sökträffar man får.

Vårdförbundets ordförande i Dalarna, Marion Vaeggemose, sa tidigare i somras så här till Falu-Kuriren:

”Inför sommaren stod 240 pass obemannade på akuten i Falun. Efter att ha gjort sms-utskick, satt upp listor med luckor för personalen att fylla i och flyttat semesterveckor, fick man ner det till 150. Och förutom de obemannade pass som redan finns, kan personal bli sjuk.”

Hur rimmar detta med att bossen för Vårdförbundet, och ett antal läkare och annan vårdpersonal, samtidigt tigger och ber om att få ta emot patienter från ett konfliktområde hundratals mil härifrån, där de svenska skattebetalarna överhuvudtaget inte bär något ansvar?

Det rimmar inte alls – det skorrar så falskt att det skär i öronen. Att ha mage att kräva att svenska skattebetalare, som knappt får den vård de själva behöver, nu ska betala för patienter från Mellanöstern är så oförskämt att de ansvariga borde ställas i skamvrån med dumstrut tills de lär sig att deras uppgift är att prioritera de människor de lever på.

Så länge godhetssignalering är mer lukrativt än att göra det arbete man faktiskt har betalt för kommer de dock aldrig att lära sig. Vårdpersonal som vänder de svenska medborgarna ryggen och reser runt i världens oroshärdar betraktas helt enkelt som lite godare och finare än andra och belönas därefter. Vi talar om timmar i tv-sofforna, där de får yttra sig om än det ena än det andra, om att slippa hantera underbemanning och vårdköer för att istället få glänsa som en hjälte som lagar palestinska barn som använts som mänskliga sköldar av Hamas, om att bli inbjuden till välbetalda föreläsningar, spännande resor och mingel på hög nivå.

Det ska vi svenska skattebetalare stå för, tycker de. Men jag har ett annat förslag. Låt den vårdpersonal som anser sig ha tid att vårda utländska patienter utan anknytning till Sverige göra det ideellt, på sin fritid – utan att ta tjänstledigt från det ordinarie jobbet – och bekosta sin egen utrustning eller hyra in sig hos privata vårdgivare.

När de erbjuder sig att göra det kan vi börja snacka.

Bild: Skärmdump Google