En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.

Att Hamas verkar lyckas med detta beror på att krigets läroböcker är skrivna för gentlemannakrigare som drar sig för att döda fiendens kvinnor och barn och andra civila. Israel har läst dessa läroböcker och begränsar sina mordiska instinkter. Men Hamas ålägger sig knappast några sådana restriktioner. Hamas anser sig inte ens ha anledning att skydda sina egna kvinnor och barn. Däri ligger dess överlägset framgångsrika strategi, ty varje skadat palestinskt barn, som visas på förstasidorna av världens tidningar, anses, oavsett vad barnets skador beror på, till exempel att det tjänat som mänsklig sköld, av en välmenande värld vara Israels skuld. På det viset samlas glödande kol av orättfärdighet på Israels huvud vilket ger godhetshycklande sammanslutningar som FN nya, starka skäl för fördömande resolutioner.

I en annan värld, där Israel hade lika mycket makt som de allierade besatt vid andra världskrigets slut, kunde Israel ha avslutat kriget på samma vis som engelsmän och amerikaner gjorde genom att döda alla civila fiender i totalbombardemang av Dresden och Hiroshima, men den förebilden är inte längre tillämplig för demokratiska länder.

Konsekvensen av detta blir att matchen troligen slutar oavgjort. Mellanösterns åttioåriga cykel av arabiska anfall, israeliska USA-stödda militära framgångar följda av internationellt övervakade vapenstillestånd som tillåter araberna att återupprätta sin militära förmåga för att kunna göra nya anfall, den cykeln kommer att fortsätta.

Det enda alternativet till en fortsättning av den onda cykel är kanske just Dresdenalternativet, det vill säga att Israel med USA:s hjälp skulle förinta regionens förenade terrorister och deras anhängare och alla de som av en händelse råkar stå bredvid, något som hos de flesta av oss väcker ännu större vämjelse och skräck.