Hanne Kjöller är sjuksköterska till yrket och därtill en begåvad, engagerad och flitig samhällsmedborgare. Nu har hon tagit pulsen på och skrivit en bok om det svenska polisväsendets tillstånd. I Kvartal intervjuades hon av Jörgen Huitfeldt om boken och dess innehåll.

Helhetsintrycket av Kjöllers grävande blir att polisverksamheten i Sverige verkar vara kroniskt undermålig eller helt enkelt usel. Boken har därför fått titeln: ”Polis – så funkar det (inte)”

På det övergripande planet ställer Kjöller det gigantiska resurstillskott som regeringen har beviljat polisverksamheten mot utfallet i form av antalet brott som har klarats upp. Det är ingen smickrande läsning vare sig för den nya polischefen Petra Lund, eller för justitieminister Gunnar Strömmer och finansminister Elisabeth Svantesson; från att ha fått 20 miljarder till 45 miljarder och ändå faktiskt sämre uppklarningssiffror, från 45% av anmälda brott till 10% av antalet anmälda brott.

På basplanet tar Kjöller upp ett antal konkreta fall. I dessa har polisen direkt skrivit av gjord polisanmälan direkt. I andra fall har polisen inte skrivit av anmälan, men låtit ärendet ligga ”på vänt” utan någon insats tills brottet har preskriberats och ärendet skris av. I ytterligare andra fall har insatser gjorts, men inget gripande skett, trots att förövaren identifierats och bindande bevis föreligger, utan där den brottsliga verksamhet har kunnat fortsätta, eftersom gripandet av förövaren har skett först efter att ett stort antal månader har förflutit.

Struktur, kultur och ledarskap är de förklarande faktorerna till de undermåliga resultaten enligt Kjöller. Den interna byråkratin är omfattande – i vissa ärenden har Kjöller funnit att den enda aktiviteten som skett har varit internt inom polisen; förundersökningsledaren har bytts ut eller man har skickat ärendet till en annan enhet, som i sin tur har skickat ärendet till en tredje enhet.

Polisen i Sverige är sedan reformen 1965 ett centralstyrt monopol – kommunerna får efter 1965 inte anställa poliser – och monopol är ineffektiva. Svensk polisverksamhet bör därför åter delas upp i en kommunal polis och en statlig. Idén om ”närpoliser” är bra men kommer aldrig att förverkligas med den kraft som är nödvändig inom ramen för nuvarande organisation. Kommunerna får idag inte anställa poliser, men väl anlita vaktbolag. Det finns enligt Kjöller fler än 25 000 anställda väktare i dag.

De flesta länder har flera nivåer av polisverksamhet. Spanien har t o m fyra nivåer, men låt det stanna vid två för Sveriges del. Bryt monopolet och låt kommunerna anställa poliser som kan hålla uppsikt och ordning samt ta hand om enklare fall som stölder och annan brottslighet i mindre skala. Kommunala poliser skulle antagligen i de flesta fall bosätta sig i den kommun där de arbetar och lära känna innevånarna. De skulle säkert snabbt veta vilka ungdomar som är i riskzonen. Som bekant börjar det börjar det med en knappnål och slutar med en silverskål.

Och tänk så mycket mer intressant kommunalvalen skulle bli om kostnaderna för kommunens polisverksamhet finge ställas mot kostnaderna för socialtjänst, skola och fritidsverksamhet!

BILD: Svenska polismän i Eskilstuna. 1950-talet.

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.