Jag börjar tappa räkningen på hur många texter jag skrivit här på Det Goda Samhället med fokus på public service och dess bristande opartiskhet. Ärligt talat börjar det känna rätt tjatigt. Samtidigt tänker jag att det måste lyftas, ju oftare desto bättre och av så många som möjligt. Så jag hoppas ni, kära läsare, har överseende med att jag än en gång tar upp det.

Denna gång gäller det ett upprop som startats av den tidigare Expressen-anställda Magda Gad som nu startat eget. Hon har samlat 500 namnunderskrifter från så kallade ”kulturpersonligheter” som kräver att medierna lägger mer krut på att kritisera Israel.

Det kan tyckas en smula märkligt att en nyhetsrapportering som ensidigt lägger skuld på Israel, och som aldrig nämner vilka som startade kriget och låtsas som om gisslan inte finns plötsligt anses vara för Israelvänlig. Men det får snabbt sin förklaring när man ser vilka som stolt skrivit under Magdas manifest. Namn som Jan Guillou, Göran Rosenberg och Anna Ardin vittnar om att det här inte handlar om något journalistiskt upprop – utan om en propalestinsk manifestation.

Det som är mest intressant är dock att 35 av de som skrivit under arbetar inom public service. Det gör uppropet en smula problematiskt för att uttrycka det milt. Public service-anställda är nämligen begränsade i sin rätt att uttrycka politiska åsikter offentligt. Naturligtvis är de inte förbjudna att ha politiska åsikter men de måste vara försiktiga med att uttrycka dem på ett sätt som kan ifrågasätta deras opartiskhet eller public service-uppdragets trovärdighet.

Journalister som skriver på listor som uppmanar till en ännu mer ensidig hållning i kriget mellan Hamas och Israel kan knappast anses vara ”försiktiga” med att uttrycka sina politiska åsikter.

Här är de public service-anställda som går emot sitt eget uppdrag och offentligt tar ställning för den enda stridande parten i kriget mellan Hamas och Israel. Vissa är mer eller mindre självskrivna på listan, andra mer okända namn, som nu avslöjar sig som allt annat än opartiska och därmed helt olämpliga för sina (skattefinansierade) uppdrag:

SVT-journalister, 9 personer

Farah Abadi, programledare SVT

Lina Makboul, reporter SVT

Liza Törnblom, onlinespecialist SVT Nyheter

Serafia Olausson, reporter SVT Sörmland

Dahlia Poignant Khafagi, journalist SVT Lokala Nyheter

Anna K Hagnefur, fackligt förtroendevald SVT Unionen

Gunnar Sandell, pensionerad journalist SVT

Kenneth Sundin, fd reporter SVT

Per Lärka, fd journalist SVT

SR-journalister, 26 personer:

Johan Mathias Sommarström, utrikeskorrespondent

Cecilia Uddén, utrikeskorrespondent

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent Sveriges Radio

Maiju Ristkari, reporter Sveriges Radio

Lama Alshehaby, reporter Sveriges Radio

Cecilia Tengmark, producent Sveriges Radio

Linnea Nilsson, reporter på Sveriges Radio

Håkan Engström, producent P1 Dokumentär

Emelie Rosenqvist, programledare och producent Sveriges Radio

Martin Herterich, researcher Sveriges Radio

Andrea Huberyc, reporter Sveriges Radio

Morgan Storesund Skarin, musikredaktör P3 Sveriges Radio

Oscar Bergholm, sändare och reporter P3 Nyheter

Viktor Hariz, producent och upphovsman P3 Dystopia

Pauliina Rinne, journalist och producent Sveriges Radio Finska

Sofia Díaz, reporter Sveriges Radio

Firas Jonblat, journalist Sveriges Radio

Petter Hallén, musikjournalist och programledare Sveriges Radio

Madeleine Bengtsson, dagredaktör P4 Sjuhärad Sveriges Radio

Aron Hedlund Sturk, Sveriges Radio P4 Västerbotten

Wenda Hajo, fd Sveriges Radio anställd

Nima Shams, HR-strateg Sveriges Radio

Dusan Marinkovic, reporter P4 Malmöhus

Christer Suneson, P4 Västernorrland

Rouzbeh Djalaie, reporter P4 Stockholm

Lennart Odström, fd journalist SR Västerbotten

Otto Fagerstedt, fd chef SR Dokumentär och SVT Dokumentär

Sven Lundberg, pensionerad radiojournalist

En mer utförlig beskrivning av vilka de är, och en fördjupning i public services egentliga uppdrag, finns att läsa på Bulletin.

Magda Gad själv har för övrigt också sparat namnen på de personer som inte skrivit under henne lista och som därmed, enligt henne, ”stödjer folkmord”. En lista ”för framtiden”, förklarar hon beskäftigt på sociala medier.

Vilken framtid är det hon ser för sin inre syn? En framtid där hon, insvept i täckande klädsel från hjässan till fotabjället, kommer ångande med en Hamasdelegation för att fängsla alla som inte håller med henne och ta dem till Hamas terrortunnlar under Gaza? Oavsett vad det är hon fantiserar om i sin febriga hjärna är det ett förtäckt hot som stinker av kommande förtalskampanjer, svartmålning och andra former av repressalier.

På sociala medier vet folk inte om de ska skratta eller gråta åt hennes fullkomliga haveri. De flesta driver friskt och frimodigt med henne och skapar ljuvlig satir på det sätt människor som fostrats av ett civiliserat samhälle tenderar att göra.

Men många frågar sig också vem som finansierar henne. Qatar? Al-Jazeera? Någon svensk byggherre? Iran? Socialdemokrater för Tro & Solidaritet? NMR?

Frågorna är många men eftersom alla frågor är ett hot mot demokratin får de som ställer frågorna finna sig i att bli blockerade. Det är så man gör när man lämnat journalistiken bakom sig och blivit aktivist och fanatiker på heltid.

Bild: Skärmdump DN