En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.

Man kan göra sig löjlig över detta, men utan ett sådant allmängiltigt paket av förvissningar så skulle samhället troligen gå under. Mycket riktigt är postmodernismens djupaste förkunnelse att det inte finns någon sanning utan allt handlar om makt. Det är den filosofin som undergräver västerlandet med politiskt korrekta woke-teser av typ att könet bestäms av viljan, inte av könskromosomerna. Woke hotar att driva oss i fördärvet.

Mot den bakgrunden har jag svårt att förhålla mig till folkmordet, detta sagt utan nonchalans eller lättvindighet, ty vi står inför avgörande etiska frågor. Om en människa mördar en annan så räknar vi med att sanningen kommer fram och att rättvisan får sin gång. Men om hela folk strävar efter att utplåna varandra finns det inga säkra myndigheter och mätmetoder som kan fälla avgöranden som den återstående mänskligheten kan leva med. Fast om det inte finns något svar måste man, tror jag i alla fall, ändå ta ställning.

Jag är inte jude och behöver kanske inte ha någon utpräglad och genomtänkt åsikt om de, som det förefaller mig, allt oftare, även bland judar, förekommande självanklagelserna om just folkmord mot palestinier. Är sådana anklagelser befogade?

När folk ska försöka besvara den frågan återfaller de för det mesta i tänkandet från ishockeyrinkarnas och bensinpumparnas världar. De räknar döda eftersom döda går att räkna. Enligt den logiken var Hamas efter den sjunde oktober 2023 mer skyldigt än Israel och troligen på väg mot folkmord. Men sedan har det vänt i takt med att fler palestinier dött. Till och med berättelsen om att Hamas gömmer sig i sjukhus och använder skolbarn som levande sköldar verkar på väg att försvagas.

Själv har jag svårt att förstå världssamfundets tilltagande benägenhet att framhålla Israel som huvudskyldigt till katastrofen i Gaza. Historien visar mig ett åttioårigt förlopp där araber med jämna mellanrum har anfallit judarna i det ofta uttalade syftet att dränka dem i Medelhavet – att fösa dem med nödvändigt våld ”from the river to the sea”. Sedan har palestinier och andra araber fått stryk av judarna, stuckit svansen mellan benen, slickat sina sår, rustat upp för ett nytt anfall varpå historien upprepats.

Som det nu ser ut är Israel, som aldrig tidigare, emellertid Mellanösterns hegemon (så länge USA inte tappar lusten). För första gången på flera tusen år är det, åtminstone tillfälligt, judarna som bestämmer. Vore det oförsiktigt av dem att kasta masken och förvandla sig från inställsamma främlingar som kröker rygg för härskare till att själva bli härskare? Och apropå folkmord, vad gjorde engelsmän och amerikaner i Dresden och Hiroshima? Krigens skälighet har aldrig bestämts genom aldrig så noggranna likräkningar.

Därför kan jag inte heller förstå den för sin överlägsna intelligens internationellt hyllade juden Yuval Noah Harari (bilden; jodå, hans första bok är klart läsvärd). Han förklarar att judendomens natur inte är att kriga utan att studera och att den bör fortsätta att vara en studiereligion.

Man måste vara mycket from för att hellre sitta nätterna igenom under Järndomen, studera Talmud och lyssna på missilerna från Hamas än att göra sig till otvetydig herre på täppan.