Det uttrycket hör man inte så ofta längre, kanske på grund av att det finns så få män och kvinnor kvar av den gamla stammen – men framför allt för att de som finns sällan eller aldrig syns till i offentlighetens ljus. De flesta män och kvinnor som får ta plats i offentliga sammanhang idag är, oavsett kön och ålder, ungefär lika mogna som grönhåriga fjortisar med nosring.

Annat var det när jag växte upp.

Jag växte upp med starka, kompetenta män och kvinnor som var jämlika på sina egna villkor. Mamma och pappa. Och så morfar, som jag ibland skriver om – och som även idag är föremål för en krönika.

Att jag tänker lite extra på morfar just nu beror på att det är hans födelsedag när denna text publiceras. Den 28 juli 1886 såg han dagens ljus i det lilla fattiga soldattorpet utanför Kristinehamn, min morfar Carl Gustav Alexis.

Han gick sex år i folkskola, började jobba som dräng som 12-åring och murarlärling när han var 14. Därefter jobbade han med att bygga och renovera hus, och drev en tid på det tidiga 1910-talet en ambulerande biografteater innan han och mormor köpte ett litet hemman i byn där de båda vuxit upp och blev lantbrukare på heltid. Därefter fostrade de fyra barn till skötsamma människor, och morfar tog även hand om sin mor efter att hon blev änka.

Mormor var, jämfört med morfar, relativt välbeställd. Hon växte upp på det som då var en av byns största gårdar, bara ett stenkast från soldattorpet där den ett år yngre Carl bodde. Så de kände varandra genom hela barndomen och uppväxten. Men det var inte förrän de var vuxna som de fattade tycke för varandra ”på det sättet”, som morfar brukade säga.

Morfar och mormor slet och släpade i sitt anletes svett. Ingenting kom gratis, allt krävde planering, eftertanke och hårt arbete. Blev det ett dåligt år för skörden, eller om djuren blev sjuka, fick man anpassa sig och planera därefter.

Idag kallas det visst ”vita privilegier”. Jag undrar just vad morfar skulle ha sagt om det. Förmodligen skulle han ha ryckt på axlarna, skakat på huvudet och yttrat ett ytterst föraktfullt ”Dumt fôlk” för att sedan gå vidare utan att ägna idioterna någon mer tanke.

Det var sån han var. Tyckte han att något var riktigt urbota dumt så sa han det också, inte sällan rakt ut till den eller de det berörde. Han var, med andra ord, ganska kompromisslös mellan varven. Ändå – eller kanske just därför – blev han en person att räkna med i byn. Det var till morfar folk vände sig när det tvistades om diverse vardagliga ting och det var till morfar landsfiskalen kom om någon fattig och förtvivlad torpare hängt sig och änkan behövde tröst och stöd.

Morfar var också den som hjälpte till att skriva verser till folks bemärkelsedagar. Så gjorde man förr – uppvaktade sina nära och kära, eller för all del grannar och bekanta, med sirliga små dikter på vers. Och morfar hade en fantastisk förmåga att formulera sig i skrift. I föräldrahemmet finns, till min stora glädje, en klippbok där några av hans dikter och verser finns bevarade.

Av alla mina mor- och farföräldrar var det bara morfar jag träffade och fick lära känna. Alla andra dog långt innan jag föddes. Men morfar räckte gott och väl för att jag skulle få en bild av hans och mormors strävsamma liv tillsammans. Han hade nämligen inte bara förmågan att uttrycka sig i skrift, utan även verbalt, och vi kunde sitta i timmar i trädgården om somrarna medan han berättade om sin barndom, sin uppväxt och sitt liv med mormor.

En man och en kvinna som var så långt ifrån ”privilegierade” som tänkas kunde men som aldrig gnällde, aldrig skyllde sina egna tillkortakommanden på någon annan, utan redde upp sina problem och såg till att förkovra sig utan att ligga någon annan till last.

Män och kvinnor av den gamla stammen som vi skulle behöva ha så oerhört många fler av i det här landet.

Foto: Skribentens släkt, i början av 40-talet. Morfar Carl längst bak t v i bild och mormor Elin i mitten, med nystruken spets på klänningen fotograferingen till ära.