Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.

Som bonus kan du läsa dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons stalinistiska plan för invandrarnas integration. Som belöning för sitt framsynta tänkande fick Johansson (bilden), efter att ha bytt parti från kommunisterna till socialdemokraterna, tre sorters ministerposter i Sverige och ett uppdrag som kommissionär i Bryssel. Tänk på hur mycket elände hon ställt till med i välfärdsindustrins tjänst. . Wollen Sie die Totale Flüchtlingspolitik?

Vad som bör göras när det gäller invandringspolitiken framstår för mig som alltmer självklart:

Sverige bör skära ned invandringen till det minimum som påbjuds av internationella förpliktelser i syfte att ge oss rådrum att tänka igen det hela och bestämma a) hur många människor som årligen bör beviljas uppehållstillstånd i Sverige samt b) vilken typ av invandrare Sverige vill ha.

Saken kompliceras emellertid av att det inte är jag som bestämmer. Den stora frågan är huruvida de sju av åtta riksdagspartier som faktiskt bestämmer, och som i stort sett beslutat sig för öppna gränser under överskådlig framtid, kan ändra sig.

Svaret är inte självklart. Det bestäms av vem politikerna i dessa sju partier anser vara deras uppdragsgivare, om det är svenska folket, varav en övervägande majoritet anser att invandringen är för stor, eller om det är det välfärdsindustriella komplexet med vidhängande prästerskap av opinionsbildare inom media, som menar att Sverige måste fullfölja dess humanitära stormaktsambitioner.

Om politikerna i de sju partierna menar att de ska följa folkviljan så finns det hopp. I takt med att Sverigedemokraterna växer kommer politiker i de andra partierna att till slut bita huvudet av skammen och börja lyssna på väljarna. Ju mer stöd Sverigedemokraterna får i opinionsundersökningarna, desto snabbare går den processen. (Därför bör alla som egentligen vill att exempelvis moderaterna ska ta sitt förnuft till fånga säga att de tänker rösta på Sverigedemokraterna även om de inte har några sådana avsikter.)

Men det finns inte så mycket som tyder på att de sju partierna vill anpassa sig till folkviljan. Deras strategi har hittills varit den motsatta; i stället för att lyssna på folket har de hållit skampredikningar och rasiststämplat undrande och oroliga medborgare. Att döma av arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons DN-artikel nyligen (http://www.dn.se/debatt/har-ar-regeringens-strategi-for-hallbart-asylmottagande/) finns inga tecken på nytänkande inom regeringen.

Jag förnekar inte att det finns spår av demokratiska förhållningssätt hos politikerna i de sju partierna, men på det hela det verkar de fortfarande i större utsträckning styras av nationens största särintresse, det välfärdsindustriella komplexet. I så fall är vi illa ute.

Särintressen måste nämligen tvingas att böja sig. På eget bevåg ger de sig aldrig. Se på det franska kunga- och adelsväldet före revolutionen. Se på det kinesiska kommunistpartiet idag. Se på Ghaddafi. Se på det östtyska kommunistväldet före Berlinmurens fall. Särintressen som fått klorna i makten – adel, kommunistpartier, dominerande klaner eller starka organisationssystem som liksom det svenska välfärdsindustriella komplexet kontrollerar uppemot 40 procent av BNP – brukar inte vilja låta sig besväras av en tredskande folkvilja.

Tyvärr tror jag inte ens det skulle räcka om Sverigedemokraterna gjorde ett kanonval och bildade egen majoritetsregering. De har en attityd när det gäller invandringen, men inte, vad jag kunnat se, någon utmejslad politik. Och när det gäller alla andra politikområden står de sig lika slätt som de övriga partierna.

Man kunde kanske tro att välfärdsindustrin frivilligt skulle kunna ta ett steg tillbaka och lägga band på sin ambition att importera klienter. Men jag tror inte det. Den skulle i så fall göra avkall på själva affärsidén, nämligen att få stadigt ökande statsanslag genom att framställa den svenska staten som världens godaste. Om den humanitära stormakten drar sig tillbaka i en fråga som denna har den ifrågasatt sig själv. Implicit skulle den erkänna att den gjort fel, att dess bedömningar varit misslyckade för nationen. Det går inte. Den måste vandra vidare på den inslagna vägen.

Jag vet inte om det är folket eller välfärdsindustrin som har störst inflytande över politiken. Hittills har det varit välfärdsindustrin. Men om Ladbrokes lät mig betta i frågan skulle jag kanske, väl medveten om risken att förlora vadet, satsa på att demokratin tar överhanden under den nästa femårsperioden. Kanske är jag bara en idealistisk idiot som tror att förnuft och hut så småningom ska gå hem.