Den engelske historikern Orlando Figes har skrivit ”Historien om Ryssland” som i likhet med Peter Englunds Poltava inte bara är en faktaspäckad historiebok, utan högklassig litteratur. De femton timmarna det tar att lyssna igenom ljudboken är riktigt njutbara.

Europa och Ryssland pratar ofta förbi varandra. Att Vladimir Putin ibland försvarar Stalintiden, gör honom inte automatiskt till Stalinist eller ens kommunist. Han följer en rysk tradition att alltid beskriva den ryska historien som ärorik – och skulle den inte vara ärorik kan den alltid skrivas om. Få länder har skrivit om sin historia lika många gånger som Ryssland. Putins otippade vänskap med Alexander Solsjenitsyn talar snarare för att han ideologiskt ligger närmare myten om ”Det heliga Ryssland”. Ett ämne som behandlas utförligt i Figes bok.

Att Ryssland skulle utgöra ”Det heliga landet”, kristenhetens sista utpost och förkroppsliga en andlighet som gått förlorad i väst låter som en absurd tanke. Likväl har myten varit i svang ända sen medeltiden. Europa var kanske mer framgångsrikt, mera välmående och bättre organiserat, men Ryssland stod med sina miljoner livegna bönder närmare Gud. Efter Konstantinopels fall 1453 tog Moskva på sig rollen som ”Det nya Bysans”. Att ingenting liknar ”den ryska folksjälen” var inte bara politisk retorik. Det var ett återkommande tema i ryska 1800-talsromaner, liksom i Andrej Tarkovskijs storfilm ”Den yttersta domen”.

Myten om det heliga Ryssland var så klart en strategi för att rättfärdiga tsarens makt (och senare Putins). Men den hade också en djup folklig förankring. Något som kulturhistorikern Michel Cherniavsky förklarar så här:

”Den ryska verkligheten var tillräcklig ”ohelig” för att ha frambringat de ”heligaste” myterna… ju större det ryska folkets elände var, desto mer extremt var det eskatologiska hopp som myten måste erbjuda för att rättfärdiga eländet och överskrida det.”

Detta oheliga elände syftar bland annat på en period av 240 år då Ryssland underkastades mongolerna, vilka i brutalitet närmast kan jämföras med ISIS. Mongolerna avlöstes av Bojarerna och satte sin prägel på rysk administration ända fram till Peter den Store, då allvarliga försök gjordes att närma sig Europa.

Närmandet till Europa gick både bra och dåligt. På 1800-talet fanns en rysk medelklass i S:t Petersburg, som hävdade sig väl inom européisk konst, musik och litteratur. Politiskt var inflytandet mer selektivt. Liberala och demokratiska idéer fick inget större genomslag, men uttolkare av ”den ryska folksjälen” tilltalades av de socialistiska utopier som torgfördes av Karl Marx.

En intressant parallell som jag inte tidigare kände till, är att avskaffandet av slaveriet i USA och den ryska livegenskapen skedde nästan exakt samtidigt.

1852 utkom ”Onkel Toms Cabin” av Harriet Beecher Stowe. Boken väckte enorm uppmärksamhet och bidrog starkt till att president Lincoln avskaffade slaveriet genom Emancipationsförklaringen 1863.

1852 utkom också ”En jägares dagbok” av Ivan Turgenjev. I en serie noveller skildrar han det ryska folkets lidande med sån inlevelse att den intelligentia, som tidigare vänt blickarna mot Europa, krävde livegenskapens avskaffande. 1861 föll tsar Alexander II till föga och upphävde systemet, även om det skulle dröja några år innan beslutet genomfördes.

Den ryska bondeklassen, som i tusen år behandlats som djur, blev föremål för en omfattande idealisering. Rikemanssöner från S:t Petersburg och andra städer begav sig ut på landsbygden för att lära känna den oförfalskade ryska folksjälen. Man kan säga att Ryssland genomgick en period av ”identitetspolitik”.

Den bild av den ryske bonden som spreds i salongerna visade en tålmodig, strävsam lantarbetare, uppfylld av fosterlandskärlek och kristna dygder. Här fanns råmaterialet till det som senare skulle utvecklas till ”homo sovieticus”. En ny sorts människa, som i avsaknad av egoistiska impulser ödmjukt underordnar sig kollektivet och med historisk nödvändighet kommer att erövra världen.

Sovjetunionens kollaps stod inte i marxisternas manus, så när Putin tog över 1999 fick han liksom börja från början. Efter några misslyckade försök att i tsar Peters anda närma sig Europa, återuppväckte han den ryska identitetspolitiken. Säkert dåliga nyheter för Ukraina och Baltikum, som bägge hyser stora ryska minoriteter, men såvitt jag kan se inget akut hot mot Sverige.

Alltid svårt att balansera på knivseggen mellan Putinism och Russofobi – man vill ju inte hamna på fel sida av historien – men om Kristersson vill kasta Sverige in i ett nytt storkrig, tror jag kriget mot islam är betydligt angelägnare. Muslimska jihadister som med starka organisationer i ryggen vill ta över västvärlden och förvandla Europa till ett kalifat, är vår tids mongoler.

BILD: Det heliga Ryssland. Målning av Mikhail Nesterov (mellan 1901 och 1905).