Det var en varm sommardag, mitt i juli, och jag var knappt fyllda 30. Det är längesen men jag minns det som igår. När jag kom ner i tvättstugan stod där en kvinna och vek tvätt. Hennes mörka, vackra hår var uppsatt i en knut och hon var klädd i shorts och linne. Och på hennes arm såg jag tatueringen. Den där tatueringen som jag mycket väl kände till, men som jag aldrig stött på i verkliga livet.

Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Plötsligt blev allt så verkligt för mig. Och idag har jag fått ett nytt knytnävsslag i magen. Idag har jag sett hur antisemiter hänger upp dockor klädda i randiga koncentrationslägerkläder, med gula judestjärnor fastsydda på bröstet, mitt i en svensk stad.

Grannkvinnan, som bar nazisternas märke på armen, hade överlevt fyra år i ett av Hitlers värsta koncentrationsläger. Hennes man likaså. De möttes senare, några år efter kriget, när de båda kommit till Sverige.

Hennes man dog en för tidig död, orsakad av de sjukdomar och skador han ådragit sig av svälten och misshandeln i Auschwitz. Hon levde många år som änka – en liten späd kvinna som upplevt helvetet på jorden men som gick genom livet med rak rygg och alltid hade ett leende till övers för omgivningen.

Nu är hon, som så många andra förintelseöverlevare borta. Och genom Sverige, landet som av makthavarna döpts till ”den humanitära stormakten”, drar en iskall vind av oförblommerat judehat. ”Ingen rasism på våra gator” har ersatts av ”Gärna antisemitism på våra gator” och i Umeå hänger man upp symboler för Förintelsen som en hyllning till Hitlers slutliga lösning.

De som ligger bakom hävdar visserligen att det är en ”performance art installation”, som ska visa deras engagemang för Gaza men det är naturligtvis inte sant. Detta är enbart antisemitism. Om ”Umeå för Palestina” hade minsta lilla medkänsla med Gazaborna skulle de demonstrera mot Hamas, inte mot Israel. De skulle aldrig komma på tanken att jämföra Förintelsen med kriget i Gaza – ett krig som startades av en terrororganisation som satt i system att orsaka sitt eget folk så mycket skada och lidande som möjligt just för att aningslösa västerlänningar ska lockas in i den islamistiska propagandan om att Israel är folkmördare.

Vårt skattefinansierade public service och de stora mediehusen hjälper antisemiterna, de i Umeå såväl som de i övriga landet, att sprida det antijudiska budskapet genom onyanserad rapportering från konflikten mellan Israel och terrororganisationen Hamas. Makthavarna blundar, polisen delar ut vänskapliga ryggdunkar och granskande organisationer som Expo föredrar att jaga tonårskillar som sätter upp nationalistiska klistermärken på lyktstolpar framför att granska vilka som ligger bakom nätverk som ”Umeå för Palestina”.

När jag blickar bakåt ser jag vissa specifika händelser och uttalanden som bidragit till att sänka Sverige. Mona Sahlins hånfulla yttrande om att svenskar ska integreras i ”det nya Sverige”. Hennes förlöjligande av svensk kultur. Fredrik Reinfeldts lögnaktiga påstående om barbariet som det enda ursvenska. Hans slemmiga öppna hjärtan-tal. Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inte murar”. Dan Eliassons tårar över en brutal och hänsynslös mördare.

Och nu på senare tid: Filmklipp som visar hur fyra poliser bestämt föser bort en ensam Israelvän från det offentliga rummet medan de låter en högljudd Hamasanhängare hållas. Filmklipp som visar hur en Hamasanhängare attackerar en folkvald politiker utanför riksdagshuset utan att polisen ingriper. Filmklipp som visar hur en svensk privatperson attackeras av en islamist – och blir beordrad att avlägsna sig från platsen för att hon ”håller på”.

Alla dessa händelser markerar nya lågvattenmärken i Sveriges totala kapitulation inför mångkulturens våldskapital.

Det som skedde i Umeå är ännu ett lågvattenmärke. Från ett sluttande plan till ett brant lutande – och nu står vi vid en avgrund.

När jag ser mig omkring i Sverige idag känner jag bara vämjelse.

”Där man bränner böcker bränner man också människor”, hävdade många journalister och kulturskribenter när Salwan Momika brände en koran.

Varför är de så tysta nu?

Foto: Skärmdumpar Umeå för Palestinas Instagramkonto.