Oavsett vilken av parternas berättelse om ukrainakrigets orsaker som så småningom kommer att dominera så greps snart båda sidor av ett självrättfärdigande raseri. Kriget skapar självt en ömsesidig mordisk energi som omöjliggör välmenta eller egennyttiga försök från utomståendes sida att mäkla fred hur angeläget ett eldupphör än vore. Redan tre månader efter krigsutbrottet argumenterade Henry Kissinger i Davos för att Ukraina skulle släppa en del territorier till Ryssland för fredens skull, en idé som väckte kraftigt motstånd både från ukrainska och europeiska ledare. Kriget hade slagit rot.

Den delvis inblandade part som är lättast att förstå – och därför att hånfullt beskriva – är Europa, som alltid räknat med att USA ska bli dess räddare i nöden och därför fortsätter att pocka på amerikanska insatser för att Ryssland ska förstöras och därmed inte längre kunnat utgöra något hot mot de europeiska länderna.

Men den som, vad jag kan begripa, kommer att avgöra konfliktens utfall är USA, särskilt president Trump. Ukraina är USA:s – kanske allt mindre stridslystna – ombud i det här kriget. Det är sannolikt USA:s vilja som kommer att fälla utslaget.

USA:s vilja har emellertid vinglat en hel del vilket många spefullt har ansett bero på oberäkneliga humörsvängningar hos Trump. Mannen vimsar, har det sagts, se bara på hur han före sin presidentinstallation försökte övertyga världen om att han skulle avsluta kriget på tjugofyra timmar. Det har nu gått ett halvår.

Jag medger att Trump ofta uttrycker sig bombastiskt och, som det verkar, efter stundens ingivelse, men jag försöker, även om det verkar storhetsvansinnigt, att sätta mig in i hans situation. Han måste ha ett helvete. Han är omgiven av myriader för det mesta motsägelsefulla men starka viljor som vill driva honom åt olika håll medan tevekamerorna filmar 24/7. Jag skulle inte kunna sova på nätterna.

Möjligen kan man urskilja ett slags trevande logik i den amerikanska politiken. Om företrädaren Bidens strategi var att ge Ukraina så mycket militärt bistånd som landet begärde och sedan hoppas att det skulle leda till seger över Ryssland så har Trump inte, vad jag kan se, haft någon etablerad strategi utöver en, som jag tror uppriktig, vilja att få slut på kriget och det amerikanska ansvaret. Jag tror inte ens att han, till skillnad från Nato, EU och de europeiska ledarna, som vill se Ryssland långsiktigt utslaget, bryr sig om fredsvillkoren. Bara det för USA dyrbara kriget tar slut så spelar några oblast av det ukrainska territoriet inte så stor roll. De kan tillhöra den ena eller den andra parten lite efter vad som är praktiskt för att få igenom ett eldupphör och en fred. I den mån man kan läsa in en strategi bakom Trumps till synes vacklande hållning så är det att ömsom försöka baxa en ena stridande parten och ömsom den andra att inta en försonligare hållning.

Någon månad efter sitt ämbetsinträde ordnade Trump det beramade mötet med Zelenskyj i Ovala kontoret. Hela världen kunde i realtid se hur utrikespolitik bedrivs. Vad jag tror vi såg var en uppläxning av den ukrainske presidenten för att förmå honom att bli mjukare i ryggen och tona ned sina krav. ”Du vet att du är helt beroende av mig”, föreställer jag mig att Trump egentligen sa, ”och nu är jag förbannad på dig, vilket du borde begripa, och därför vill jag att du gör som jag säger och går Putin till mötes”.

Sedan iscensatte Trump en motsvarande gambit med Putin. Men där var tonfallet annorlunda. Där spelade Trump kollega och världsledare. ”Vi är båda stora män som vet hur världen ska styras”, tror jag att han sa, ”vi förstår varandra eftersom vi är stora män och därför bör du inte vara för hård mot krypet Zelenskyj”.

Inget av dessa förhandlingstrick i världsklass fungerade. När stridshundar verkligen får upp sin krigiska anda kan inget stoppa dem annat än att det egna blodet gradvis sipprar ur dem. Det blev alltmer uppenbart att stridshunden Zelenskyj höll på att förlora allt sitt blod men märkvärdigt nog behöll han sin kampvilja. Hans käkar satt fastbitna i ryssen, vilket antagligen har inrikespolitiska ukrainska orsaker.

Där är vi nu. Trump är antagligen villrådig (och arg, förstås). Det skulle jag vara. Det bara går inte att USA drar sig tillbaka och därmed låter sin klient och sitt ombud Ukraina förlora en viktig match mot Ryssland. Även om det finns konflikter mellan USA, Europa, Nato och EU så utgör de tillsammans den hittills dominerande västvärlden. Det är uteslutet att detta maktblock skulle stryka flagg för Putin.

Därför har Trump bestämt sig för version två av Bidenpolitiken, det vill säga att återuppta vapenleveranserna till Ukraina med den nya abrovinkeln att Europa ska betala för stridsmedlen vilket antagligen gör det lättare för Trump att hantera sin kongress.

Jag kan inte se annat än att Trump, stackaren, är tillbaka på ruta ett. Till exempel tycks inte de utlovade vapnen finnas. De Patriotbatterier som existerar har redan levererats till kunder som Tyskland, som vill behålla dem och inte skicka vidare till Ukraina. Producenten RTX har långa köer och kan inte leverera till nya kunder förrän om flera år.