Länge har Israel framstått som en västerländsk utpost i ett Mellanöstern som tycks ha ”fastnat” i medeltiden. Det kan låta som en omöjlig utopi. En judisk stat i en del av världen där antisemitismen närmast är statsreligion.

Den annars så förnuftige Lars Bern brukar hävda att judarna borde lämnat araberna ifred, och byggt sin civilisation någon annanstans. Kunde man inte nöjt sig med att bo i USA, där man trots allt är välkommen?

För den politiska vänstern är Israel inget annat än ett kolonialt projekt. Visserligen köpte judarna varje kvadratmeter mark till överpris och begärde inte mer än att leva i fred med sina grannar, men det var ändå ganska längesen Moses vandrade genom Röda Havet. De zionister som anlände till Palestina 1890 var trots allt västerlänningar, precis som de engelsmän som ungefär samtidigt slog sig ner i Burma eller Yemen.

Så varför havererade de brittiska kolonierna, men inte Israel?

En del av svaret finns i en artikel från Modern Israel. 1948 var drygt 80 procent av Israels judiska befolkning Ashkinazer. Det vill säga judar från USA eller Östeuropa varav många överlevt förintelsen. Övriga 20 procenten var ”orientaliska” judar från diverse arabländer, så kallade Mizrahis.

Mizrahis utgjorde länge en israelisk underklass, med föga politiskt inflytande. På 1960-talet anslöt de sig märkligt nog till Black Panter rörelsen, medan Ashkinazis styrde genom Labourpartiet och drev Israel i socialistisk riktning. I takt med att judar fördrevs från muslimska länder, ökade Mizrahis antal och på 1970-talet fick man sitt politiska genombrott i partiet Likud. Partiet leddes visserligen av Ashkenazijudar som Menachem Begin och Benjamin Netanyahu, men med starkt stöd från den orientaliska minoriteten.

Idag är man inte längre en minoritet, utan har passerat det magiska 50 procentstrecket. Statistiken är något osäker eftersom blandäktenskap är vanliga och klassklyftorna håller på att jämnas ut, men den typiske israelen har inte längre rötter i Warszawa eller Brooklyn, utan lika ofta i Marocko, Syrien eller Yemen.

Detta har inte bara drivit politiken åt höger, utan sannolikt bidragit till en mindre idealistisk hållning. Till skillnad från europeiska zionister har man under många generationer levt i skuggan av islam och är inte lika imponerad av tvåstadslösningar, välformulerade FN-tal eller hyllningar i världspressen. I likhet med övriga länder i regionen tror man på den urgamla principen att starkaste sidan vinner.

Vänstern i Europa lever efter en annan princip, som möjligen inspirerats av kristendomen och kan sammanfattas så här: ”Den svagare sidan har just i kraft av sin svaghet ett moraliskt överläge, och borde därför vinna”. Man känner sympati för judar i Nazityskland, men inte när de kommer till Palestina.

En bombad stad i Gaza kan se likadan ut som en bombad stad i Syrien eller Kurdistan. Det är lätt att tro att israelerna med tiden blivit lika goda kålsupare som sina fiender. Men det finns skillnader.

Det finns många exempel på hur Israel i sin krigföring försöker skona civilbefolkningen, även om kriget mot Hamas gör det extremt svårt. Medan Hamas å andra sidan fokuserar på att utsätta civila judar för så mycket sadistiskt våld som möjligt.

En annan skillnad är att Israel krigar för en stat som är förhållandevis demokratisk, där olika religioner lever sida vid sida, där kvinnor och homosexuella respekteras och där man hyllar vetenskap och framsteg. Motståndarsidan krigar för det långsiktiga målet att skapa ett kalifat, som inte ens för tusen år sen funkade särskilt bra.

Israels integrering i regionen är alltså inte kolonialism. Snarare ett bevis för att Mellanöstern och Mellanösterns kultur inte med nödvändighet måste vara muslimsk.

BILD: Israel blir självständigt 1948.