PATRIK ENGELLAU Kommer liberalerna nu att greja skolan?

Eftersom jag i kraft av en sedan länge avslutad tjänst som statligt anställd och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid Sekretariatet för Framtidsstudier anser mig ha tillbörlig auktorisation för att med precision förutsäga framtiden ska jag nu besvara den fråga som varje sann svensk med rätta ställer sig, nämligen: ”Kommer Liberalerna, f d Folkpartiet, som länge gjort den svenska skolans uppryckning till sin flaggskeppsfråga nu, i och med tillsättningen av Simona Mohamsson som partiledare, att äntligen förverkliga sina ambitioner och löften att få ordning på det vrak till skolsystem som partiet ansvarat för under elva av de senaste arton åren?”

Svaret är nej.

Närmare bestämt är utsikterna obefintliga och det behöver man inte vara statligt auktoriserad framtidsforskare för att inse. Det räcker med att man gör de enklaste stickprovsundersökningar.

Man kan till exempel surfa in på liberalernas hemsida. Där finns flera stora bilder av den nya partiledaren och sedan, i mindre format, referenser till partiets ”viktigaste frågor”, däribland skola och utbildning. Om man då, full av forskningsiver, klickar sig vidare för att få reda på vilket slags ny skolpolitik partiet tänker tillämpa för att nå sina mål sedan årtionden tillbaka avseende skolans uppruskning och förbättring så återfinns bara de vanliga gamla flosklerna om barns lika möjligheter, om att friskolesystemet ”ska helrenoveras”, något som bara är en klyscha eftersom ingen vet vad det betyder och ännu mindre vart det skulle leda, samt om mer reglering av lärarna, särskilt deras arbetstid. Därtill finns fem bilder av de två för skolan ansvariga liberalerna Johan Pehrson och Lotta Edholm (som inte kommit i närheten av att nå sina mål).

Som betraktare av det svenska politiska spelet blir du kanske inte så upprörd som du borde bli. Jag vet, du är van. Liksom jag räknar du inte med att tillkomsten av en ny partiledare skulle kunna utgöra en angelägen och trovärdig förnyelse, särskilt i partiets profilfrågor. Luttrade som vi är förväntar vi oss inte att en ny partiledare ska kunna övertyga oss om att partiet äntligen ska mena och försöka göra vad det säger. Eller att partiernas hemsidesredaktörer ska begripa att för oss medborgare, som äger landet och vars framtid politikerna leker med, så är det viktiga politikens innehåll, inte dess nunor.

Att för ett eftersatt politikområde som skolan formulera en ny politik som kanske kan fungera är en svår uppgift som tar tid och engagemang. Därför undviks den av partierna, inte bara liberalerna. Att byta ut fotografier på en hemsida tar en halv minut och kan göras av vem som helst. Därför gör partierna det.

Men det politiska spelet, som intresserar politiker eftersom det handlar om deras egen yrkeskarriär, är i den allmänna samhällsdebatten viktigare än politikens innehåll, som handlar om vad dina och mina barn och barnbarn får läras sig i skolan och därför intresserar oss. Det har med demokrati, det vill säga folkstyre, att göra. Jag begär inte att, annat än genom valen, få framföra mina synpunkter till landets ledare, men jag begär att de ska syssla med och prata om sådant som jag i bästa fall kan tro på.

Patrik Engellau