Jag har ställt frågan förr och tyvärr tvingas jag ständigt upprepa den: Kan vi lita på polisen? Jag blir mer och mer tveksam. Under snart två år har vi sett hur polisen låtit aggressiva, våldsamma Hamasanhängare ockupera det offentliga rummet på vanligt folks bekostnad och blivit mer och mer vänskaplig med de antidemokratiska krafterna. På fotot ovan, taget av författaren och journalisten Helene Bergman, ser vi hur polisen vänligt hälsar på den Sverigehatande och hotfulla islamisten Tara Saleh som tagit sig till ”demokrativeckan” i Almedalen.

När vanligt folk råkar komma i vägen för samma hotfulla islamister bemöts de på ett helt annat, och ofta mycket ovänligt, sätt av den polis de finansierar med sina skattepengar.

För ett par dagar sen tog jag del av en video som en väninna filmat under en Hamasdemonstration på Sveavägen. På filmen syns hur aggressiva aktivister marscherar fram och tillbaka med sina Palestinaflaggor och ofredar förbipasserande genom att gå i vägen för dem så att de måste vika undan. Minst en av de närvarande bär militäruniform. Alla är skrikiga och uppjagade.

På filmen syns också tydligt hur ett tiotal poliser står vid sidan av, tysta och timida, och låter de gutturala skriken från demonstranterna öka i styrka. När en kvinna, iklädd Palestinasjal, med hotfulla gester närmar sig min väninna, sannolikt för att försöka få henne att sluta filma, hörs hur min kompis fräser ifrån åt kvinnan. Då kommer ett blixtsnabbt knytnävsslag från aktivisten, som träffar min kompis hårt på armen.

Man skulle kunna förvänta sig att det skulle få polisen att agera. Man skulle kunna förvänta sig att en äldre svensk kvinna, som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv, skulle ha fått polisens stöd.

Man skulle kunna förvänta sig att de hade, om inte gripit den våldsamma demonstranten, åtminstone pekat med hela handen och kört iväg henne.

Det gör de inte. De står blickstilla, fullt belåtna med en samhällsordning där vanligt folk nu tvingas acceptera att inflyttade islamister oprovocerat ger sig på dem med hugg och slag.

Men det stannar inte där. Efter att hon utdelat ett knytnävsslag mot min väninna börjar den aggressiva Palestinaaktivisten själv skrika, högt och skärande gällt:

– Varför du SLÅR mej??? Varför du SLÅÅÅÅR??? Varför du SLÅR mig???

Då går det snabbt. I ett enda steg är en av poliserna framme och tar i på skarpen mot min väninna. Med ett arrogant tonfall, som antyder att han är dödstrött på dumma svenskar som kräver att få vistas i det offentliga rummet utan att bli antastade, säger han:

– Ta och gå över på andra sidan om du ska hålla på!

Vad ända in i glödheta helvete? Hålla på? Hålla på med vad? Promenera fredligt gatan fram? Försvara sig mot hot? Vägra ge vika för odemokratiska krafter?

Det är fullkomligt sinnessjukt. Det är också oerhört oroande.

Ändå är jag inte förvånad. Det här har blivit vardagsmat i Sverige. Sen Palestinaaktivisterna tog över gator och torg har polisen spelat med i deras spel, i princip överlämnat våldsmonopolet och dessutom börjat inta en minst sagt fientlig attityd mot vanliga svenskar, som inte stödjer våld och hot och terror.

Jag fattar varför, det gör jag. Budskapet uppifrån, från polisledningen med den gråtmilda Petra Lundh i spetsen och kanske från ännu högre ort, är att låta aktivisterna vara i fred. De besitter ett våldskapital utan motsvarighet bland vanliga svenskar och polisen vill inte ta risken att de ställer till upplopp och förstörelse på gatorna.

Men det rättfärdigare inte polisens förhållningssätt mot vanligt folk. Det är inte rätt. Det är inte rättvist. Det är rent ut sagt för jävligt. Och det håller på att förstöra det lilla som finns kvar av vårt snart raserade samhälle.

Det finns idag, inom polisen, en mycket märkbar acceptans för de här mörka krafterna. Så för att än en gång svara på min egen fråga: Nej, jag tror inte att vi kan lita på polisen.

Foto: Ett till synes glädjefyllt och varmt möte mellan polis och Palestina- och Hamasaktivister i Almedalen (Helene Bergman)