Något av det värsta jag vet är mobbare. Ondsinta och själsligt förkrympta små kretiner som, på grund av sina egna komplex och sin dåliga självkänsla, letar upp någon som verkar sårbar och som de kan ta ut sin egen frustration på.

Jag har själv erfarenhet av en sådan person. Och jag har inget, absolut inget, till övers för vare sig henne eller andra mobbare.

Vi växte upp i samma kvarter, min plågoande och jag, och hon märkte tidigt att jag var ett lätt offer. Jag var liten och lite rultig och dessutom hade jag rött hår och fräknar och även om det kan låta otroligt i dessa dagar så var det faktiskt inget ovanligt skäl för mobbning när jag växte upp i slutet av 60-talet. Så L såg genast sin chans – och tog den.

L var mycket raffinerad i sitt sätt att trakassera mig. Ibland var hon precis hur trevlig och rolig som helst och vi lekte på gården, alla barn tillsammans. Men så – just som jag började känna mig trygg i sällskapet – tvärvände hon som en kastvind, riktade sig mot mig och kräktes hat över mig.

Eftersom hon var stor och stark och gärna tog till knytnävarna fick hon lätt med sig de andra barnen, de var beredda att haka på det mesta för att slippa bli utsatta själva. Sen stod de där och skrek i kör: Jag var dum i huvudet, jag var ful, jag var rödhårig och tjock och jag fick verkligen inte vara med och leka, hur hade jag ens kunnat tro det?

I det läget, när jag förtvivlat gråtande rusade hem, var det fantastiskt att ha en trygg och kärleksfull familj. Hemma med mamma, pappa och min snälle storebror kunde jag glömma L och hennes bitande elakheter för en stund, till nästa gång det satte igång.

Hon hade det inte lika lätt, har jag fått veta i efterhand. L växte upp i ett oerhört dysfunktionellt hem där hon själv blev mobbad – av sin egen mamma. Det fanns alltså en anledning till att hon bar sig åt som hon gjorde. Men det visste jag ju inte då. Och även om jag hade vetat hade jag knappast blivit hjälpt av vetskapen.

L och jag kom att hamna i samma klass, redan från förskolan, och det blev precis så helvetiskt som man hade kunnat tro. Tjuvnyp i dockvrån, förstörd ryggsäck, bortslängda skor och jackor. Ja, ni fattar. När vi hade fruktstund kommenterade hon allt från min lilla ask, med den handskrivna namnetiketten, till frukten som låg i.

Mest ont gjorde det när hon kommenterade min mamma. Min mamma skrev fula lappar, min mamma köpte äcklig frukt, min mamma hade lagt ner frukten i en ful låda. Jag kände mig helt tillintetgjord. Men förskolefröken G bara log och glittrade med ögonen och lät henne hållas.

När vi började grundskolan hade jag i alla fall lärt mig att inte gråta när L gav sig på mig. Jag höll allt inom mig istället och grät när jag kom hem. Kanske var det därför hon till sist tröttnade. I alla fall så pass att hon inte jävlades lika frekvent. Jag fick också nya vänner, som inte såg mig som ett lätt offer utan som en jämbördig kompis, och det gav mig förstås en helt annan styrka.

När vi väl vuxit upp blev vi faktiskt goda vänner, L och jag. Hon förändrades, tyckte jag, och jag valde att glömma, förlåta och gå vidare. Och det funkade bra under många år. Men en mobbare är en mobbare är en mobbare. Tendenserna fanns fortfarande kvar. Och det gör de säkert än. Det vet jag dock inget om. Jag har inte träffat henne på många år nu och om jag får välja kommer jag heller inte att göra det. Som alla mobbare förtjänar hon bara ett fett långfinger rakt i ansiktet.

Foto: Pixabay