Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)

Johan Britz (bilden) har inget enkelt jobb framför sig. Under de senaste femtio åren har arbetslösheten stigit ganska stabilt från 2 – 3 procent till dagens tio. Statistiken är visserligen opålitlig eftersom begreppet arbetslöshet bestäms av myndighetsdefinitioner och eftersom olika myndigheter tillämpar olika definitioner. Till exempel kommer siffran tio procent från Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar medan Arbetsförmedlingen uppger att den just nu aktuella arbetslösheten är sju procent, således trettio procent lägre. Det är nog inte bara jag som misstänker att myndigheter tolkar världen efter sina intressen och att Arbetsförmedlingen väljer ett synsätt som ger vid handen att myndigheten lyckats väl i sin huvuduppgift att ordna fram jobb. Trots detta har Sverige alltså en besvärande långsiktig trend som Johan Britz nu ska försöka komma till rätta med.

Till Dagens Nyheter säger den nytillträdde ministern så här:

Svensk arbetslöshet är för hög. Det är för många utrikesfödda som är arbetslösa och vi behöver stärka dem med utbildning. Det ska löna sig mer att arbeta och även löna sig mindre att leva på bidrag.

Den analysen har nästan vem som helst med samma fog kunnat presenterat under några årtionden även om idén att det ska löna sig mindre att leva på bidrag troligen har varit djupare förankrad hos folket i än hos politikerna. Här ligger Britz i framkant. Frågan är vad han menar i kronor och ören.

Med hjälp av min nye vän ChatGPT har jag försökt att ta reda på hur mycket en arbetslös kan få i månatligt bidrag. Det har jag aldrig vetat även om jag varit övertygad om att det varit för mycket. Men även efter Chats och min forskning är jag osäker eftersom bidragssystemet är precis så komplicerat, kanske ännu mer, som man kan misstänka. Hur en nyanländ som inte kan språket på egen hand skulle kunna sätta sig in i systemet är obegripligt. Det måste finnas en hel industri av bidragsombud, troligen begåvade landsmän till den nyanlände som varit i Sverige under längre tid och – mot provision av intäkterna – lärt sig att spela på den märkvärdiga orgel som bidragssystemet utgör. Troligen förstår inte de offentliga bidragsfunktionärerna själva hur deras system fungerar vilket rimligen är förklaringen till att så många bidragstagare lyckas blåsa systemet och att inga politiker tycks kunna rätta till det hela.

Chat och jag föreställde oss enklast tänkbara fall, en nyanländ över 25 år utan gymnasieutbildning och utan fru och barn men med intyg, kanske från sitt hjälpsamma bidragsombud, att han, för aktivitetsstödets skull, under föregående sexmånadersperiod arbetat minst 420 timmar. Någon hygglig pizzeriaägare kan kanske garantera detta mot en ersättning. Vi antog, som systemtest, att den nyanlände ville göra så lite som möjligt för att få maximalt med bidrag. Det är ett svårt antagande eftersom man inte vet hur mycket Arbetsförmedlingen tål av fusk och skolk av deltagarna i Etableringsprogrammet. Deltagarna kanske inte behöver lära sig något alls på SFI, eller ens gå dit, om de föredrar att röka brass med polarna.

Man kan få max 11 200 i månaden som skattepliktig ersättning från Alfakassan. Om man deltar i Arbetsförmedlingens program, som jag inte vet något om, kan man få ett skattepliktigt aktivitetsstöd på uppemot  4 460 kronor i månaden. Sedan finns det bostadsersättning motsvarande maximalt cirka 5 000 kronor i obeskattad inkomst.

På det sättet kom Chat och jag med vår osäkra metod fram till att den nyanlände kan få bidrag på omkring 20 000 kronor i månaden före skatt med minimal ansträngning. Av detta måste han rimligtvis betala en del till den som förklarat vilken myndighet som ansvarar för vilket bidrag och dessutom hjälpt till att fylla i blanketterna. Kanske bjuder staten på tolkhjälp för sådant.

Är 20 000 mycket eller litet? Om man jämför med genomsnittet för en städare, omkring 26 000 i månaden, är det lite snålt men å andra sidan disponerar man sin tid till annat än arbete och resor med mera.

Man kan också jämföra med alternativa försörjningsmöjligheter, till exempel socialbidraget, numera försörjningsstödet, som består av en riksnorm på 5 170 kronor, vilket antagligen är skattefritt, samt diverse tillägg för hyra, arbetsresor och glasögon etc. I den jämförelsen blir Arbetsförmedlingens erbjudande klart konkurrenskraftigt.

Arbetsförmedlingens upplägg är också förmånligt i jämförelse med existensminimum som riksdagen fastställt till 6 186 kronor som är det belopp som, med normala tillägg, en person som genomgår skuldsanering får behålla av sin lön medan kronofogden tar resten och betalar av på skuldsanerarens skuldbelopp.

Allt detta är en soppa. Åtskilliga myndigheter, var och en med sina regelverk och sina tjänstemän, är inblandade. Bidragen flyter in i varandra och korrigeras hit och dit med hänsyn till olika omständigheter. Den som försöker begripa vad en tjänsteman på Arbetsförmedlingen på lätt svenska försöker förklara på myndighetens hemsida begriper inte mycket mer än att man behöver ett skickligt bidragsombud för att ta sig igenom regelverket.

Britz är säkert en duglig karl. Men att göra så att detlönar ”sig mindre att leva på bidrag” är för mycket för en man. Inte ens Trump hade kunnat rå på detta system hade han så en hel skvadron av B-2-bombplan fulla med alla bombers mödrar till sitt förfogande. Därför kommer det inte att bli någon välbehövlig reform av bidragssystemet. Politikens lösning i framtiden kommer att bli densamma som tidigare, nämligen en koncentration på nya utgifter för sådant som att stärka de arbetslösa med utbildning.

Slutsatsen blir som vanligt att det största hindret mot en lösning av Sveriges problem, i detta fall den stadigt ökande arbetslösheten, är just de välfärdssystem och myndighetsapparater som vi byggt upp för att lösa dem.