När man, som jag, ägnar några timmar om dagen åt att försöka följa med i världshändelserna, inser man, tror jag, två á tre saker.

För det första upptäcker man att man inte kan lita på någon eftersom känslorna tycks ha tagit överhanden bland världens ledande tyckare och opinionsbildare. (Om du invänder att det alltid varit likadant så säger jag inte emot utan erkänner bara lite lamt att du kan ha rätt, det är bara jag själv som inte upptäckt det förrän tämligen sent.)

För det andra grälar folk i den allmänna debatten kanske lika mycket som tidigare men grälen står inte längre mellan anhängare av olika politiska filosofier, till exempel socialister mot konservativa eller progressiva mot högerkrafter, utan i stället mellan anhängare och fiender till Donald Trump. Att debattera om världshändelser har blivit att ha synpunkter på Donald Trump.

För det tredje, för att göra förvirringen total, vet man inte vad Trump står för. Arkimedes välkända diktum om att han skulle rubba världen bara han fick en fast punkt känns kort sagt aktuellare än någonsin. Problemet är bara att vår märkvärdiga epok saknar den fasta punkt som Arkimedes påstod sig ha funnit när han kom underfund med hävstångsprincipens inneboende krafter.

Låt mig ge ett exempel. Det började för några år sedan när Trump försökte framställa sig som en fredens anhängare. Han gick inte så långt som till att hävda att MAGA var någon sorts pacifism, men närapå. Om krigshandlingar företogs medan han inte var president så skulle de inte ha genomförts om han varit president.

Det där kunde ingen seriös bedömare tro på eftersom det syntes på hela karln att han var helt okonstitutionell, mutade gamla fnask och helst ville förmå sina oborstade anhängare att erövra kongressen. Den säkraste åsikten var därför att Trump alltid ljög och i själva verket var krigshetsare. Eller möjligen att det var tvärtom, det vill säga att han var fredsivrare, vilket var lika illa, således att han var mer som en amerikansk trettiotalsfascist som ville undandra sig andra världskriget och låta England klara sig på egen hand. Européerna reste sig som en enda sammangaddad motståndare när Trump krävde att Europa skulle göra mer för Ukraina så att USA kunde dra sig tillbaka. Men han drog sig inte tillbaka vilket förstärkte intrycket att han var opålitlig.

Min tes är att Trump, åtminstone i Europa (samt i Kalifornien och på den amerikanska östkusten, där Trumphatet är massivt) och då särskilt i Sverige, är illa tåld vad han än gör. Detta har blivit särskilt tydligt, förefaller det mig, under de senaste veckornas krigshändelser i Iran.

Jag hade trott att mullornas och det Iranska revolutionsgardets Iran vore ett värdigt hatobjekt för åtminstone västvärlden med tanke på det brutala ideologiska och fysiska våld som regimen riktar mot det iranska folket och för dess målmedvetna och hotfulla försök att bygga kärnvapen och finansiera ombudsmannaarméer som Hizbollah och Houthis för att omringa och ta kål på Israel (och tvinga den svenske gangsterledaren Kurdiska räven, som bor i Teheran, att genomföra terroristdåd på distans i Sverige). Iran, trodde jag, är en ondskans axelmakt alldeles på egen hand.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det, som under den senaste veckan, skulle spridas tvivel i världspressen på att Iran menar allvar med sitt kärnvapenprogram. Det har, trots att International Atomic Energy Agency varnat i årtionden för Irans ondskefulla planer, påståtts att Iran är oskyldigt och att Trumps bombplaner är onödiga slag i luften. Och nu, när Trump släppt sina bomber och hävdat det iranska kärnvapenprogrammets totala förintelse, sägs Trump ha varit ute i ogjort väder eftersom kärnvapenprogrammet aldrig skulle ha funnits. Mullorna skulle, liksom en gång Saddam Hussein, ha låtsats disponera förintelsevapen för att skrämma världen.

Dessutom anses de nu genomförda – och enligt Trump avslutade – bombningarna ha gjort världen till en osäkrare snarare än, vilket man kunde ha förmodat, en mindre osäker plats. Dagens Nyheter, som tar varje chans att i denna fråga måla fan på väggen, oroar sig och påminner om att Trump gick till val på att inte starta krig, vilket återigen bevisar hans opålitlighet. Vidare påpekas att Irans utrikesminister hotar, att FN:s Guterres varnar och att EU:s Kaja Kallas uppmanar alla att ta ett steg tillbaka.  

Hatet mot Trump förefaller starkare än oron för vad en skurknation som Iran kan ta sig för. Hellre en iransk atombomb än erkänt osammanhängande och pladdriga uttalanden från USA:s president.

Därför gissar jag att det inte är så mycket vad han säger och gör som retar folk, utan hans stil. Sedan Trump skällde ut Zelensky i sitt Ovala kontor har hans smaklösa ledarmetod legat i öppen dagar. Han låter inte diplomater och höga tjänstemän dra sig undan för att i bästa fall nå en överenskommelse utan han förolämpar utländska statsledare inför journalister och tevekameror på några meters håll. Allt som världsledare brukar sköta diskret och undanskymt bakom gardiner och ridåer, inklusive morotsfärgade toupéer, låter han världen betrakta i närbild och realtid med full ljusuppsättning. Han avslöjar inte bara sig själv utan också resten av världen. Det är ofint av honom. Folk som vet hur man ska uppföra sig blir stötta.