För inte så längesen var mångkulturen en helig ko. Inte nu längre. Idag skakar till och med politiker, och många i journalistkåren, på huvudet åt det vansinniga beslutet att omdana Sverige till en fristad för människor från kulturer som är väsensskilda från vår egen. Men det görs fortfarande försök att hylla det ”osvenska” och, naturligtvis, förminska det svenska. Nu senast är det malliga morgontidningens Marina Ferhatovic som slår ett slag för mångkulturen.

Det gör hon i en text som berättar om ”en ny sorts svenskhet” (som, kan vi läsa oss till, är något helt annat och mycket bättre än den tråkiga svenskhet som rått i Sverige under den tid då vi var ett hyfsat homogent folk som delade seder och värderingar), som skapades av invandringen. När Marina Ferhatovic kom till Sverige blev allt så mycket bättre av att hon slapp att enbart höra det svenska språket i skolan.

Mångkulturen räddade henne, helt enkelt. Tack vare den så kunde hon till och med vara storsint nog att ”inte hata det svenska språket”.

Det är inte utan att man känner en viss tacksamhet över denna generositet.

I texten berättar hon om en finländare som kom till Sverige som barn till arbetskraftsinvandrare medan Sverige fortfarande var ett homogent land. Han hade det väldigt tufft – det var som om han förlorade hela sin identitet i hemska Sverige. Det framgår tydligt av texten att det berodde på oss svenskar, som bott här i generationer – inte på hans föräldrar som valde att flytta.

Så känner dock inte Marina Ferhatovic – tack vare mångkulturen. Det är den som fått henne att ändå godta Sverige som ett acceptabelt land. Men om hon tvingats gå i en skola med nästan bara svenskar… Ja, då hade det nog sett annorlunda ut.

Hur är det egentligen meningen att vi etniska svenskar ska förhålla oss till den här typen av resonemang? I åratal har det mer eller mindre krävts av oss att vi inte bara ska acceptera sånt är utan även känna tacksamhet över att invandrare står ut med vår kultur och vårt språk. Jag misstänker att inte bara Marina Ferhatovic utan även malliga morgontidningen som institution längtar tillbaka till den tiden.

Marina Ferhatovic menar att allt prat om mångkulturen som ett problem förnekar hela existensen av hennes egna personliga upplevelser. Det är naturligtvis kvalificerat skitprat. Varför skulle hennes personliga erfarenheter betyda mer än andras? Mer än svenskarnas? För att hon jobbar på en dumdryg tidning vars agenda är att uppfostra oss att tänka ”rätt”?

För de flesta av oss som bott i Sverige i generationer har mångkulturen inneburit enorma och, synes det, närmast olösliga problem. Invandrade klaner från våldskulturer har inte bara förvandlat gator och torg till krigszoner utan även infiltrerat politiken, myndigheterna, vården och omsorgen. Vad Marina Ferhatovic har för personliga erfarenheter är totalt irrelevant.

Men många svenskar är fortfarande totalt marinerade i självförakt och lismande ödmjukhet inför ”det osvenska” och kommentarerna till artikeln talar sitt eget språk. Som denna:

”Varje nytt möte med en människa är möte med en annan kultur. Antingen är man som skribenten öppen för det mötet eller stängd. Hon andas möjligheter öppenhet och nyfikenhet vilket är de krafter vi behöver när vi möts. Mötet inför något nytt. Hot eller äventyr. Som vi ropar får vi svar.”

Som vi ropar får vi svar? Okej, så om vi välkomnar invandrare med skattefinansierad skolgång, tak över huvudet, barnbidrag, subventionerad vård och så vidare – då får vi svaret att vi inte duger eftersom vi vill behålla vår kulturella särart? Och sprängningar, skjutningar och infiltration av myndigheterna är inget hot utan ett äventyr?

Då är vi tillbaka på ruta ett, där mångkultur innebär pizza och kebab.

Endast den, som impregnerats av åratals marinering i ”rätt värdegrund” kan resonera så infantilt.

Som väl är blir den gruppen människor mindre och mindre. Det antyder att malliga morgontidningens möjligheter att få gehör för den här typen av trams har minskat väsentligt. Det tyder ändå på ett visst mått av tillfrisknande hos svenska folket.

Foto: Bitte Assarmo