I fredags var jag på Iron Maiden. Det var, som det alltid är när världens största hårdrocksband spelar. En otrolig upplevelse rakt igenom. Men det är också något med hela kulturen kring hårdrocken som är så tilltalande.

I hårdrockens barndom, när det dök upp band som Black Sabbath, Uriah Heep och Deep Purple (och Led Zeppelin vill man tillägga, men det skulle de inte hålla med om för de har alltid kallat sig för ett bluesband), var kritikerkåren generellt skeptisk. Hårdrock var inte bra, gissningsvis för att den inte var politisk på det sätt som musiken som svenskarna förväntades uppskatta.

Hårdrocksscenen hade ingen Michael Wiehe som upplät sin gälla stämma till kampsånger för kommunismen. Den hade Ozzy Osborne, David Byron och Ian Gillan istället.

Det blev, med andra ord, en rätt ojämn kamp om de unga lyssnarna.

När Kiss sedan slog igenom med buller och bång var droppen nådd för den vänsterlutande svenska musikbranschen. De var ju nästan… ja fascister, allra minst!

Nationalteatern totade snabbt ihop ”Popens Mussolinis” för att i så nedsättande ordalag som möjligt göra ner den nya musikgenre som lockade unga med musik och coola scenshower istället för med kommunistpropaganda och hat mot medelklassen. Men det hjälpte föga. Hårdrocken visade sig vara en odödlig musikgenre som med tiden kom att utvecklas till en mängd olika subgenrer för alla smaker.

Den svenska proggen tynade bort, Nationalteaterns meste kommunist Hans Mosesson blev med tiden reklampelare för vinstmaskinen Ica och Ulf Dageby övergick till att skriva musik för film och tv.

1980 släppte Iron Maiden sin första platta. Jag kommer aldrig att glömma när jag lade på den på skivtallriken första gången och hörde introt till Prowler, första låten på A-sidan. Det gick som en stöt genom hela kroppen. Jag bara visste att det här var något alldeles speciellt.

Sedan dess har jag följt dem och njutit av deras utveckling från ett renodlat heavy metalband till det progressiva band de är idag. Jag har sett dem många gånger och varje gång är lika glädjefylld,

Att gå på Iron Maiden, eller egentligen vilket riktigt bra rockband som helst, är en verklig kulturupplevelse. En västerländsk kulturupplevelse med glada, respektfulla människor som visar hänsyn till varandra, som njuter av varje sekund, som har minnen kopplade till varenda låt, varenda ackord, varenda textrad.

Just denna konsert gladde mig särskilt mycket eftersom de körde flera låtar som de sällan spelar live – finsmakarlåtar från de plattor som tillhör mina absoluta favoriter. Örongodis deluxe – men också ögongodis eftersom Maiden har en scenshow som inte lämnar något övrigt att önska.

När vi lämnade arenan i fredags kände jag ren och skär lycka. Hårdrock är frihet och att de klassiska hårdrocksbanden fyller de största arenorna med sin musikalitet, sin livsglädje och sin kärlek ger hopp.

Bild: Iron Maiden Ottawa 2022, foto John McMurtrie (Live Nation)