Vid en säkerhetskonferens i München för några månader sedan skällde USA:s vicepresident J. D. Vance ut det samlade europeiska politikerväldet för bristande respekt för vanliga medborgares uppfattningar (som till exempel genom att avfärda eller rentav förbjuda en del djupt känd folkliga uppfattningar rörande yttrandefrihet, migration och kriminalitet som ”populistiska” vilket i dessa snorkiga politikers mun betyder ”föraktliga”). Sedan dess har jag haft nyfiken respekt för vicepresidenten. Jag har inte gått så långt som till att läsa hans bok Hillbilly Elegy, som lär handla om hans eländiga ursprung som fattig pojke i det amerikanska rostbältet, varifrån han alltså gjort en beundransvärd klassresa.

Jag tycker förresten att socialdemokraterna eller varför inte moderaterna eller, för all del, vilken regering som helst, borde återuppväcka det svenska ordensväsendet från sitt ide och börja dela ut Vasaorden (bilden) till framgångsrika klassresenärer både som ett slags allmän uppskattning för duglighet och som en särskild uppmuntran för att de kommit upp sig i samhället, kort sagt som ett slags välkomsthälsning från den medelklass de just anslutit sig till.

I Vances fall kan man tala om ett socialt avancemang som inte står motsvarande svenska hjältars, till exempel finansminister Gunnar Strängs, framgångar efter. Så här skriver Wikipedia:

Vance beskriver sin uppväxt och familjebakgrund under uppväxten i Middletown, Ohio, dit hans mor och hennes familj hade flyttat efter andra världskriget. Vance säger att deras kultur i Appalacherna värderade egenskaper som lojalitet och kärlek till landet trots familjevåld och verbala övergrepp. Vance berättar om sina morföräldrars alkoholism samt sin mors historia av drogmissbruk och misslyckade relationer. Vances farföräldrar försonades och blev hans förmyndare. Hans stränga men kärleksfulla mormor pushade Vance, som fortsatte med att slutföra grundstudier vid Ohio State University och tog en juris doktorsexamen från Yale Law School.

I stället för att läsa vicepresidentens bok har jag lyssnat på några av hans intervjuer och blivit både tagen och förvånad över att ha blivit varse en visserligen enkel men för mig ny tanke bakom allt MAGA-regimens prat om att försöka backa globaliseringen och återhämta den till före detta u-länder utlokaliserade produktionen.

Vance påpekar det vi redan visste. Globalisering i bemärkelsen utlokalisering av industriell produktion till låglöneländer har drivits med full kraft sedan 1970-talet eller däromkring och på kort sikt varit till allas fördel. I-ländernas arbetskraft har kunnat lämna det tråkiga och ofta farliga industriarbetet och i stället blivit mer högavlönade byråkrater och andra kontorsarbetare. Företagen har tjänat pengar på löneskillnaderna. Arbetslösa men flitiga asiater har fått riktiga jobb så de kunnat köpa mopeder. Ekonomer har unisont förklarat projektet närmast sakrosankt eftersom resurser alltid ska allokeras så att kostnaderna förminskas. Att anmäla invändningar har närmast varit att häda. Men ingen har anmält några invändningar utan alla har varit nöjda.

Nu påpekar Vance, som har egna erfarenheter av rostbälten, det vill säga livet på orter där den lokala industrin lagts ned och flyttats till Kina, att samhällena och människorna inte reagerar enligt ekonomernas förhoppningar. Arbetskraften, som just förlorat jobbet, kastar sig inte entusiastiskt in i omskolningsprojekt för att programmera artificiell intelligens. De har varken skolningen eller lusten för nya uppgifter. För övrigt kanske de kan överleva nästan lika bra på arbetslöshetsbidrag. Många börjar missbruka opioider och andra droger (som ofta importerats från Kina) vilket sänder dem till en förtidig grav.

Men det värsta, tror jag Vance menar, är att det gamla i-land som har utlokaliserat sin industriella produktion tappar kontakterna med den del av ekonomin som står närmast kunderna. Hur duktiga amerikanska designers, konstruktionsingenjörer och uppfinnare än är så kan de inte utföra sina uppgifter om det står en mur av kineser i form av produktionsanläggningar och lokal personal som bara talar obegripliga språk mellan dem och marknaden. Den som kontrollerar marknaden kontrollerar också produktionsapparaten. Om kineserna lyckas tillverka bra och billiga elektriska bilar som folk vill köpa så kommer de också att dominera över alla underleverantörer och, i en kanske osannolik förlängning, hela resten av världens tillverkningsanläggningar. Tänk dig en framtid där Sverige ska koncentrera sig på att tillverka sådant för vilket vi har komparativa fördelar, vilket är att utveckla och distribuera nya välfärdstjänster, och sedan att försöka sälja denna know-how till kineserna som betalning för vår import av Zeekr, BYD, Xpeng och MG.

De första smällarna av en sådan utveckling tas av folk som lever i rostbältena och som ofta är okunniga drogmissbrukare av den typ som röstar på Trump och föraktfullt kallas ”deplorables” av Hillary Clinton. Till dessa hör också en sådan som Vance som det gått bättre för. Men dit hör inte universitetsutbildade demokrater som fått lära sig att tänka politiskt korrekt enligt woke-modellen och förväntar sig bekväma jobb på kontor.

Om MAGA-kampen för att få tillbaka industrijobben från utlokaliseringsorterna har en chans att lyckas kan jag inte bedöma. Jag har tidigare framfört dubier mot bakgrund av att de som förlorar jobbet kan förväntas föredra ett fortsatt liv på arbetslöshetsunderstöd framför omskolning för nya uppgifter. Det är möjligt att våra välfärdssystem är de kvarnstenar som kommer att dränka oss om vi inte har klokskapen och modet att, mer genomtänkt än Elon Musk, ta fram motorsågarna och anfalla byråkratierna.