Så var det dags igen, att fira Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Det innebär flaggning, trevlig samvaro och lite extra festligt för allmänheten. För journalistkåren handlar det istället om ett evinnerligt krumbuktande för att framställa Sverige som ett land som byggdes först med mångkulturens intåg.

Runt om i landet har kommunerna gjort nationaldagen till den dag då de nya svenskarna ska firas. Men det finns också en mängd andra inslag i firandena, med sådant som svensk folkmusik och dans, som faktiskt lyfter vår kulturarv och vår historia. Fast när medierna ska rapportera från nationaldagen väljer de förstås att framhålla just ceremonierna där nya medborgare välkomnas.

Lika mycket som de avskyr svenska flaggor i händerna på etniska svenskar, lika mycket älskar de ”nysvenskar” med samma attiraljer. Så länge folk inte har blont hår får de gärna vifta med blågula flaggor, klädda i folkdräkt och gärna också en hijab som pricken över i:et. I annat fall, helst inte.

Därför sänder SVT ikväll en halvtimmes muslimsk högtid, så att tittarna inte får för sig att glömma islam och islamiseringen. Islam är ju, enligt SVT:s budskap, minst lika svenskt som något annat om inte ännu svenskare. Fint är det i alla fall. Och berikande.

Sveriges Radio låter Tomas Brytting dela med sig av sina tankar för dagen. Han är professor emeritus i organisationsetik vid Marie Cederschiöld högskola, tidigare Ersta Sköndal Bräcke högskola, en skola med nån sorts kristen profil som inte är helt olik de vänsterkristna falangerna. Vad han kommer att prata om är inte särskilt svårt att räkna ut, att döma av vad han babblade om i samma program för några år sedan och därefter publicerade på sin blogg:

”Om det finns många olika nationer i Sverige, varför firar vi då bara en nationaldag? Vilken nations stat är det vi firar?

Om nationaldagen varken handlar om en nations speciella dag eller om en gemensam nationalstatsdag, vad går den då ut på?”

Till sist kom han på det och avslutade med att förklara att ”på nationaldagen då firar flera olika nationer att de bor i staten Sverige. Det känns verkligen värt att fira.”

Den inställningen måste ju vara mumma för Sveriges Radio. Nationen Sverige ska inte firas. Inte de etniska svenskarna heller, och inte deras förfäder. Nej, vi ska fira att vi är mångkulturella och att flera olika nationer bor här. Staten Sverige – ingenmanslandet och allemanslandet – men för guds skull inte svenskarnas land.

Nu spelar det här inte så stor roll för gemene man. Ytterst få svenskar slår på radion för att lyssna på Tomas Bryttings politiskt korrekta reflektioner, ännu färre slår sig ner framför tv:n och kollar på en muslimsk högtid där män och kvinnor separeras av ojämlika strukturer.

I det medielandskap vi har idag, med fria medier som når alla som har en dator eller en smarttelefon, blir uppfostringsmedierna alltmer irrelevanta. Det vi ser nu är en dödsryckning, om än väldigt utdragen.

Själv ska jag fira med grillfest med grannar och familj. Fläskköttet ligger i marinad sen igår och på diskbänken kallnar potatisen som ska bli till en gammaldags och otroligt god potatissallad. Till efterrätt en smulpaj med rabarber och hemkokt vaniljsås efter mammas recept. Och ja, jag vet att väderprognosen ser halvdan ut och att vi förmodligen kommer att ”regna in” när det väl är dags att äta. Men lite regn har aldrig bekommit mig och inte får det mig att skippa nationaldagsfirandet.

Men det är inte Tomas Bryttings Sverige jag firar idag. Det är mitt Sverige, det Sverige som mina far- och morföräldrar och deras föräldrar lade grunden till. Decennier av kulturförnekelse och historierevision må ha förstört oerhört mycket men jag vet att det finns många som, i likhet med mig, bär med sig sitt Sverige inombords och som vägrar ge upp.

Glad nationaldag, kära läsare!

Foto: Svenska flaggan vajar i vinden (Wikimedia Commons)