Det är mycket man inte förstår. Ibland känns det som nästan allt. Och det är inte bara svåra saker man inte förstår utan även sådana som åtminstone till synes verkar lätta. En lätt sak borde vara att fastställa hur utbildningen av det uppväxande släktet lämpligen organiseras. Det är trots allt en verksamhet som pågått i tusentals år. Mänskligheten borde vid det här laget ha lärt sig hur utbildning bör bedrivas på det effektivaste sättet. Det borde inte vara nödvändigt att fortsätta experimentera med pedagogiken.

Men experimenten fortsätter. Till exempel byter man ofta betygssystem– ibland anges betygen med siffror och ibland med bokstäver där siffrorna respektive bokstäverna vid olika tillfällen kan betyda olika saker – och i dagarna har det presenterats ett nytt statligt förslag i två volymer om totalt ca 1 300 sidor.

När jag emellertid drar mig tillbaka till Mars och tittar mot jorden med en omvänd kikare så att man bara ser de stora dragen så upptäcker jag att det pedagogiska förnyelseexperiment som pågår i Sverige egentligen inte handlar om betygssystem och andra traditionell skolfrågor utan om det rätta antalet centralt placerade tjänstemän och andra administratörer i nationsövergripande myndigheter såsom Skolverket. Efter att ha undersökt detta tillsammans med min nya kompis Chat GPT har jag förstått att experimentet, som drivs av krafter till vilka jag återkommer, har pågått i mer än femtio år och går ut på att gradvis tillföra de centrala myndigheterna mer personal. Om utfallet blir fördelaktigt drar man slutsatsen att närvaron av de centrala befattningshavarna var ett lyckat drag som bör utökas. Om utfallet blir ofördelaktigt drar man slutsatsen att det behövs fler pedagogiska administratörer i de centrala verken för att styra upp det hela. För det mesta behöver man inte undersöka experimentets resultat, exempelvis effekter på elevkunskaperna, eftersom syftet ligger i ett annat härad.

Jag menar att de administrativa enheternas tillväxt räknad i antal anställda är utbildningssystemets syfte. Hur det än går för eleverna kan detta syfte uppfyllas. Metoderna att nå syftet är mångfaldiga. Till exempel kan myndigheterna föröka sig som när skolöverstyrelsen blev de två enheterna Skolverket och Skolinspektionen och några till såsom Sameskolan och Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). Alla dessa ska bemannas. Bara SPSM har på sjutton år gradvis ökat till från noll till 1 100 medarbetare.

När den moderna svenska pedagogiska nydaningen inleddes fick 900 personer avsked från Skolöverstyrelsen. I siffran ingick de regionala länsskolnämnderna. Men sedan, i takt med att nya pedagogiska idéer prövades ökade antalet centralbyråkrater eftersom en idé aldrig kommer ensam utan alltid i sällskap med ett visst antal servicepersonal. Idag har den centrala pedagogiska myndigheterna ungefär 2 500 personal. Till detta kommer de kommunala skolförvaltningarna som uppstod i och med skolans kommunalisering år 1991. Chat har inte kunnat räkna dem men ger som exempel att Malmö kommun har 1 668 anställda inom Gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen vilket för riket som helhet skulle motsvara ungefär 50 000 sedan kommunaliseringen tillkomna byråkrater.

Från ett tusental till cirka 50 000 byråkrater på ungefär trettio år är facit för den moderna skolpolitiken – om man alltså inte räknar kommunernas låg- och högstadiebyråkrater och ej heller skolkuratorer, skolpsykologer och specialpedagoger med flera skolnära yrkeskategorier som tidigare knappt fanns men som troligen uppstått för att bereda stimulerande sysselsättning för en del av de personer som den bakomliggande centraliseringen tillfört skolsystemet.

Vad beror då denna expansionsiver på de centrala pedagogiska nivåerna på? Det finns inga tecken på att den skulle ha med elevernas studieresultat att göra. Vi ser här en mäktig utveckling som rör sig långsamt men målmedvetet som en glaciär i enlighet med den samhälleliga järnlag som säger att anslagsfinansierade organisationers mål är att maximera omsättningen. Vad de gör med pengarna är av underordnad betydelse.